Här härjar en hagelstorm
i luckor och glas längs mitt hus,
och sörjan börjar ta form
som bloss i ett kosmosgrus.
Jag öppnar passagens dörr
mot morgonens frusna fält
där fallande hagel hällt
ett täcke mot grönskan förr.
Visst brinner glöd
längs bort i skogen?
Visst finner nöd
stig över slogen?
Trots hagelstormskakafoni
ska vi skapa oss väg förbi.

Det skär mot min hud då det river
av isen från himmelen ner,
helt ensam där driftdrevet driver,
helt ensam och snöblind jag ser
bara förslutna inten,
bara visionen vit,
genom den vandrade vintern
finnes ej stigen dit.

Vinande fyrverkerier
knackar på höjdernas by,
vidgade vingmagier
lyser en väg helt ny.
Det sprakar i stjärnfällens fält
och mörkrundens vita berg,
på dess gator har mänskan hällt
nytiders födelsefärg.
Spökspel, felsteg, sordi
gör ur manegen sorti.

Skrattande barn på slänten
leker i skarens snö,
elddansarelementen
faller ur färgers frö.
Istiders hypotermi
vi finner oss väg förbi.