Jag mördade barnet bara.
För det blev jag inte dömd.
Jag dräpte en man i en skara
men han var sen länge glömd.

Långt efteråt letar jag liken
med rottrådsbeskärarskyffeln,
och gräver i träckskräcksdiken
och kämpar i källarjordskyffen.
Men ingenting mera än maskar
min gropegg ur grunden vaskar.

De kommer till mig om natten,
minuterna innan morden -
leenden, leken och skratten
som stiger ur underjorden;
barnets bestämda kärlek
till livet, och huden kärlblek.
Han ströp sig själv med sin snara
ihop med en man i en skara.

Oskyldig är jag, ombedd att bära
min skyffel till jollrande sånger.
Varje natt är jag fyndplats nära
men faller till tidsnöd och ånger.
Dömd att än villkorslöst vaka
och bäras från barnet tillbaka.
Vad var det som vållade morden
på jagen i underjorden?