Ditt är disets paradis, din är fruktallé jag följer.
Till din sida är jag kallad, oförskräckt, jag ger mig hän.
Oavsett vad dimmor dolt, vadän din förklädnad höljer
ska jag gå den långa leden över din demondomän.

Nära nätter, eviga, går jag vägen oförvägen
under träden, upp till grindlås, och i tillit tar jag sats.
Fast jag saknar synlig nyckel, får jag underställd men trägen
låta kropp forcera grinden upp till ditt regentpalats.

Framme, förefaller mig, att jag ändock ej är värdig
äntra slottet, slå på porten, till ditt rums sakralportal.
Förr har jag ej heller torts, men nu tros jag gjord och färdig
att beträda, och ej rädas, skelettfragmenten i din sal.

Då jag går på tronrumstrappan, höjer huldror harpotonen
genom genomträngarskenet, där jag oklädd kliver fram.
Naken ber jag, rosor ser jag, böjd för tronen
där du drar av din maskering, och du tar mitt hologram.

Utan dina djupa spår, är vår vandring oförbättrad;
utan dina hot och bannor, saknas synd och sakrament.
Till din domsdag var jag låst, i din glitterlänk befjättrad.
Du är svärtans svar och gåta, och du var mitt livs regent.