ETT FÖRSVARSTAL FÖR DEM SOM INTE MÄRKS

Nej, jag omfamnar inte de glada sällarna…
De med konstlade omfamningar och leenden utan hjärta,
föredrar de introverta, de dystra, de moltysta -
De som lidit motgångar, smakat de bittraste örterna
Mött Satans iris i mörkret
Famlat hjälplöst
Gråtit utan tårar
Jag skålar för dem som inte tror sig ha några vänner
-som långsamt vrider sig själva i ensamhet.
Jag hyllar dem som andra menar vara stumma och döva
-som trängts undan av de påflugna, de självsäkra, de högljudda.
Ja, jag firar dem som tror sig vara utrivna från familjens fotoalbum.
Jag utbrister ”De leve!”
-till dem som inte kräver någon hyllning.
Jag skänker mina innerligaste böner
-till dem som inte begärt dessa heliga åtbörder.
Jag väljer att ge när andra inte ser mig, när andra inte hör mig,
när ingen utom Du, just Du, förstår vad jag gör.
Ja, jag är den helige dåren som ger dig friheten
-när Du avgör vad som är sant och vad som är falskt.
Jag annullerar här och nu konventioner och praxis,
och kastar regelboken, med förakt, över min axel.
Jag reser mig långsamt från bordet och säger till Dig:
Låt oss vandra tillsammans om Du vill vandra,
låt oss vila tillsammans om Du vill vila.
Vi möts ändå
- i en gemensam andakt.
***