Man kan lära sig att smeka vargar
att kamouflera sig bakom löv
att tysta sina egna fågelskrik
att glömma innebörden av sin flykt.
Med timglasets tålamod
liknar man stillhet
och tänker inte längre på att le
när drömmarna dör bort.
Man tänker inte mer på att vara
och ser långsamma signaler
söka sig genom rymden
ganska så uttryckslöst.
Man kan bläddra igenom sidor
genom att studera luftdraget
då de vänds.
Det är lätt att bli omöjlig
att skilja från en kaktus
och inte vara mer än så.
Och kärlek är bara en fläck
på lakanet.