Försent

Kanariefåglarna, de små mästersångarna,
har redan fallit döda ner i sina burar,
de är ännu varma och ändå så döda.
I grottan, instängda nu, kippar gruvarbetarna,
med uppsvällda ögonglober,
efter andan som inte längre finns,
inte nu längre.
Livvakterna i sina välstrukna linnekostymer har slutit ögonen,
ingen vet varför, och de vaknar aldrig mer,
deras tränade muskler behövs aldrig mer,
och de fryser ögonblickligen till,
som nystöpta tennsoldater.
Den Store är skjuten, ensam ligger han där och handen rör sig,
ett tag till men inte länge till,
och blodet rinner som på ett slaktgolv,
och mördaren har skjutit sig själv i huvudet,
han har gjort sitt,
och blodet rinner där, där.
De spolformade metallkropparna,
jag ser dem vart jag än blicken vänder
nu förlora sig i himmeldimman
och förvirrade
störta och sedan sprattla
som horder av röda
röda sidensvansar
som blivit vansinniga
vansinniga av de jästa bären.
Fyrarnas blinkningar svartnade som för ögonen,
tågstrålkastarna kortslöts outgrundligen.
Fartygen slogs nu under stormens kommando
in i Godahoppsuddens klippor,
skroven veks, klövs, slets itu, som vore de av papp.
Drunknande sjömän flyter en stund,
jag ser dem, men endast en stund,
de ropar anklagande mot fullmånen,
som vägrar svara,
innan deras guppande huvuden försvinner under ytan,
den ena skallen efter den andra,
och allt mänskolikt tystnar nu i vattnen,
som i en begrundan,
en ovanlig, kanske sorgsen, introspektion,
först på
Stilla Havet,
så på Indiska Oceanen
och till sist på Atlanten,
medan vinden far vart den vill
och jorden kröker sig runt Solen.
Planen, den noggrant och vetenskapligt utformade,
den som vi presenterade inför hela folket,
har med ens blivit ogiltigförklarad av Ödet.