Jag kommer hem efter en lång dag, en återkomst utan mål. Vrider på värme elementen, och ser hur rummet vaknar till liv, som om värmen vore en glömd puls i rummets ådror.

Det torra stengolvet ekar under mina steg, en viskning av något förflutet, en påminnelse om att tidens tyngd vilar även på det som inte andas.

Ett hus som andas ensamhet. En man som tappat bort sig själv. Kanske speglar vi varandra – jag och rummet, två tysta skuggor i samma tomma luft, samma ensamhet klädd i olika former.

Jag låter dagens sista snus vila under mina läppar. Regn där ute. Dropparna slår mot marken, ekar av en storm inom mig – en storm varken möjlig att omfamna eller fly ifrån. Regn där ute. Tvättar världen ren från det som varit. Kanske även mig. Eller kanske bara det jag en gång trodde var jag.