Sent på kvällen skiftar verkligheten,
ett glapp uppstår mellan det som är och det som bara tänks.

En känsla av otillhörighet,
som att invandra i sitt eget jag, en vandrare utan kartor, där varje steg ekar i tomhetens korridorer.

Känns som man är utanför Matrix, en värld som vecklar ut sig i dimensioner som existerar oberoende, former som inte binds av varandra,
men speglar något bekant:

En närvaro som aldrig var verklig,
men alltid sann.

Ett prisma som bryter sig självt,
där speglingarna endast är illusioner
av ett ”jag” splittrat över tankarnas oändlighet.