Knut
Jag såg i nattens mörka sken,
en hand som sträcktes, sen, men ren.
En skugga, en känsla, en välkänd illusion,
men en sanning, i livets gömda dimension.

Bland falska människor och masker dolda i ett spel,
jag väljer att tro, även om världen säger att jag har fel.
Mörkrets famn, där jag länge har gått,
som om vi två satt i refrängen, i en och samma låt.

Jag trodde jag låg i nattens varma famn,
men jag var dess början, dess kraft och dess namn.
Jag ger mörker åt natten, natten ger ro, vi vävs in i varann, som en fucking knut,
en deformerad cirkel av frågor, förstörda dimensioner där en människa tar slut.

Jag stryper natten och natten mig,
En knut, vars trådar är tomma tankar vandrande i nattens tystnad…