Det börjar med ett ord.
Ett enda ljud som bryter tystnaden.
Sen kommer ett till ord, som om tomheten lär sig tala. En mening formas. Och en till.
Som om något i mörkret vill förstå sig självt.
Dikten föds. Inte av vilja, utan av sig självt.
Den skrivs aldrig ner. För den behöver inget vittne. Men den finns, även om det är en existens utan något syfte.

Precis som människan bakom varje ord. En närvaro utan orsak.
Men den finns, även om det är en existens utan något syfte.