Jag har gått under regnet,
ibland som en som tror, ibland som en som tvivlar.
Ibland ensam, ibland med någon hand i min.
Ibland fylld av glädje, ibland tyngd av sorg.

Men regnet är alltid detsamma.
Det bryr sig inte om vem jag är,
om jag söker mening eller förnekar den.
Det faller lika obekymrat över alla,
tvättar bort gränserna mellan tro och tvivel,
ensamhet och gemenskap, glädje och sorg.

Och ändå, varje droppe bär med sig något.
En känsla av något gammalt, något förlorat.
Doften av blöt jord, minnet av en barndom,
en längtan efter ett hem som finns fortfarande, men långt bort härifrån.

En längtan efter någon som en gång var där,
men som nu har försvunnit,
kanske i samma regn som nu faller över mig.