Tisdagen den 11:e februari. Ett tunt lager pudersnö på marken ger för ett ögonblick en känsla av att det ändå är vinter...men med blott -1 grad kommer säkert marken att åter gå i grått och brunt och grönt innan kvällen skymmer.

Jag har tagit för vana att tillfredsställa mig själv i sängen, innan jag tappar greppet om de bästa fantasierna. Det är ett bra sätt att börja dagen på. För att kunna fylla på med nya tankeinnehåll måste jag tömma mig först. Output...input. Det är väl livets första rörelse tänker jag. Det är så liv uppstår eller så som livet skapar sig självt. In och ut. Ut och in. Barnsligt enkelt men i människans värld så in i helvete komplicerat pga allt vi kallar känslor. Så mycket att ta hänsyn till för att inte betraktas som sjuk eller rent galen. Annorlunda. Människan är livrädd för det annorlunda. Mörkret och skuggorna i henne själv. Det främmande.

Jag vet inte om jag själv är nån större diggare av det främmande. Tänk på den tiden när man kunde säga neger. Lapp. Finnjävel. Svenskbög. Hahaha. Va lätt det var.

Fast inte fan gjorde det livet lättare för det. Eller ?

Men det är ju inte därför det är tabu idag. Det ses som nedvärderande vetja att använda såna ord. Negerbollar som var så gott ? Sen blev det chokladboll. Jag vet inte vad den bollen heter idag.

Jag gör det jag ska under täcket och undrar hur mycket klockan är. Kanske dags att gå upp. Jag går upp. Konstaterar alltså att det ligger vit vara på marken. Pissar. Ser mig snabbt i spegeln. Fy fan ! Ser jag äldre ut som orakad ? Min hustru säger det. Jag blir ju för fan 70 nästa år och jag orkar inte alltid raka mig. Dessutom är det ju lite sexigt med skäggstubb...den döljer rynkor där de inte ska vara. De där under ögonen rår jag inte på. Det finns nog medel mot sånt men jag ger fan i det. Jag är ung inuti. Väldigt ung.

En vän i Sverige hörde av sig. Då blev jag ung på riktigt ska jag säga. Hon har en underlig förmåga att göra mig ung. Hon är så fin. Mjuk och fin. En sån man skulle kunna ha bott och levt ihop med om inte....ja om inte men hade funnits. Det gamla vanliga. Egentligen är det ett bra ord. Men. Tänk vad mycket man skulle ha kunnat göra och för all del mycket man skulle ha kunnat slippa vara med om bara ordet MEN inte funnits. På ont och gott. Fan vilket svammel.

Jag måste ha mera kaffe. Göra mina knäövningar. Har haft ont i höger knä i snart en månad. Och jag som anmält mig till två motionslopp i år. Ett i Helsingfors i maj och ett i Idre i augusti. Jag måste bli frisk i knäet annars spolieras säsongen. Hahaha....jag snackar som en jävla idrottsman. Jag är 69 bast, stenbock och rädd för döden. Ingen idrottare. Bara en helt vanlig snubbe. Kåt och glad för det mesta. Sugen på livet.

Det börjar nu. Våren luktar sig fram. Ser hennes nakna tår. Kanske på min mage. I ena armhålan.

Det är fan i mig mysigt att leva.