ena handens fingrar
vill vara med i spelet
när den räknar den andras

en balansräkning
som aldrig går ihop

närhet med distans blandas
där det inre och det yttre möts
i mina försök att måla en ikon


därför överger jag min kanvas
och målar sandkorn istället

de som fångade ditt porlande
men ibland överdrivna skratt

din rättrådiga röst
med dess otvetydiga förbindelse
till din raka rygg

de antydda skuggorna
under dina ögon som bär vittne 
om försöken att stämma ödets bäck


jäms med budbärarens in- och utandning
målar jag de sista sandkornen
från hans uttjänta sandaler
och för med de mjuka vingarna
bort tvingande ramar
 

ditt milda och orädda leende
låter sig inte fångas –

men bortom det återupptäckta enda
som inte verkar veta något slut
anas detta i en första bugning
från min obändiga bävan