Mitt mörker är svartare
än den mörka potatiskällaren
som jag aldrig vågade gå in som barn
utan att tända ljus

Mitt vita är ljusare än de vita som
skenade genom de vita spöklakanen
när jag i mörkret lös med min ficklampa

Min kärlek den är rödare än
blodet som forsar genom mina vener…
dunkandes din essens i hela mig

Mitt tvivel den är starkare än alla
färger i spektra som reflekteras i
oljefläckar…

Mitt beslut att inte bli förälskad i dig är så grå och trist
som höstdimma med alla dessa fallna löv runt omkring mig…

Men vem skyddar mig ifrån brustna hjärtan om inte jag själv…
Fast de kanske är redan för sent…
jag kanske är lite rosa i dig ändå?