Åren gick förbi som skuggor över vattnet
tysta steg där i minnets korridorer
En gång var de högst levande
fyllda av skratt och sång
nu bara mer som viskningar i vinden

År som flytt bär doften av somrar
där barns röster spreds bland björkarnas sus
de bär också höstens stilla tyngd
vinterns bistra klara nätter
och vårens återvändande hopp

I hjärtat lever de ännu
som glöd där under askan
som stjärnor i ett fördolt himlavalv
de minner mig om tiden som gått
och tiden som kanske ännu kan blomma

Så låt oss nu bära dem varsamt
de år som inte mer återvänder
för där i deras nu så tysta spegel
ser vi oss själva som vi var
och kanske även vägen... som oss väntar

Copyright © AndLou