Det vilar en sorts uråldrig tyngd över denna stjärnklara juninatt, där bläcket flödar likt flytande mörker hämtat ur själsdjupa, outgrundliga brunnar. Obevekligt, nästan hungrigt, sugs det upp av pergamentets sträva fibrer, en ändlös ström av förfluten tid, av tankar som vägrar tystna, och minnen som nu högljutt ... kräver att bli sedda.

Mörkret utanför fönstret är påtagligt, som en fysisk närvaro, men i dess skugga vaknar också ljuset. Det blir en måttstock för allt jag bär på, min vilja att hålla kvar, min ovilja att släppa taget, och de dolda strömmarna i mitt eget skamfilade undermedvetna.

När jag blickar upp mot himlavalvet förstår jag plötsligt kosmos ordlösa språk. Varje stjärnfall som skär genom natten är ett minne som lossnar från mitt inre, en glimt av det som varit som nu brinner upp och lämnar mig.

Detta är en smärtsam men renande förlust. Men just i denna stund fylls jag av en på många sätt märklig, men stilla välsignelse. För där ute i den kalla natten formas äntligen svaren på de frågor jag burit allt för länge.

Bläcket på pergamentet är fortfarande vått, och glänsande i mörkret, jag vet att inte heller om mina tårar ska sluta att falla. Min blick söker sig återigen utåt, bortom glaset, över Atlanthavets väldiga, mörka vattenvolymer.

Långt där ute i det svala månskenet avtecknar sig konturerna av ett ensamt fartyg, på väg mot okända horisonter. Det blir en spegel för min egen existens. För vad kommer denna natt, denna förtätade stund av rannsakan, att betyda när sommaren har passerat? För tiden tiden stannar ju mycket sannolikt ... inte.

Det är bara några timmar kvar nu innan den nya morgonen bryter fram ur nattens sköte, några timmar kvar till begynnelsen, till en ny framtid. Och medan jag väntar ser jag hur min eld fortfarande glöder, där nere på den ödsliga stranden. Ja, detta är en hoppets eld som nu vägrar att slockna där i försommarnatten. Precis som den glöd som faktiskt, fortfarande brinner ... i mitt hjärta.

Copyright © AndLou