Långt där borta i fjärran smälter horisonten samman med vattnet, en strimma av glimmande bärnsten som flyter på havets yta. När jag sakta vänder mig om, bort från det oändliga djupet, möter blicken landbackens trygghet. Ögat vandrar förbi den lilla stigen invid hagtornshäcken och förlorar sig i den ljusgröna skogens mjuka famn.

Här, i gränslandet mellan skog och vatten, låter jag tankarna vandra. Jag andas in solens och himmelens rena skönhet, och i detta stilla andetag bleknar världens oro, smärta och sorg. Det är en flyktig frid, för i nästa sekund slår en vemodig tanke rot i bröstet, kanske var ändå allting, detta så vackra, på något märkligt sätt ... bättre förr?

Tiden känns plötsligt som en bristvara, en rinnande sand som inte längre räcker till. Ändå kan jag inte låta bli att hålla ett krampaktigt, hoppfullt öga öppet mot det som skall komma. Framtidsdrömmarna de finns ju där, skimrande och påtagliga som små klara regndroppar på de daggvåta löven.

Men natten den väntar inte på en människas grubblerier. Den nyss så persikofärgade horisonten börjar snabbt att blekna, böjer sig vördnadsfullt när den glödande solen tar sitt avsked och sjunker i havet. Allt förbereder sig för den nordiska sommarnattens intåg, en tid för vila och doftande äppelblom.

Uppe på det bleka himlavalvet hinner stjärnorna knappt tändas innan ljuset åter börjar skifta. Jag viskar tyst till världen, och kanske till mig själv, sov nu så gott, för nätterna är korta. De är en flyktig vila, en vacker paus, för snart ska vi åter vakna och välkomna en ny, underbar ... svensk midsommar.

Copyright © AndLou