Elden andas där i mörkret, gnistorna söker sig mot himlen. Min blick glider in mot skogen, där nattens egna värld och hemlighet väntar.

Dimman öppnar sitt vita hjärta, den rör sig som en tyst procession över myrens speglande våta, jag tycker mig se skogsråets gestalt, dröja där i skuggorna.

Stammarna bär på höstnattens tyngd, trollens steg, vättarnas rörelser, huldrans sång som sveper över myrmarken och detta får en älvdrottning, att dansa i extas.

Bortom blåbärsriset skrider en bergakung fram, själva berget bär honom i sin kompakta tystnad. Han samlar sitt följe som om själva skogen skulle tala genom honom.

Alla väsen står nu där, sammanflätade i en enda vänskaplig förening. Natten blir deras scen, dimman blir senare till ridån.

Så när allt sedan tystnar kvarstår nu frågan, var detta dröm, verklighet, eller bara fantasin som spelade mig ett spratt?

Så jag sluter ögonen och låter natten bära mig tillbaka in i skogarnas egen mystik, där jag nu åter kallar... på skogens väsen.

Copyright © AndLou