Jag ser hur du sakta glider bort, som en båt som lämnar hamnen, utan att jag får följa med. Din blick har blivit genomskinlig och mellan våra ord växer en stillhet, som inte går att förneka.

Ja visst vill jag hålla dig kvar här i vår värld, med händer som darrar, inför en ändå väntad förlust, men natten har redan öppnat sina dörrar och jag viskar sorgsen, ditt namn i mörkret.

Allt du har lärt mig bränner i mitt minne, ditt skratt som höll mig uppe, din bestämdhet som lärde mig om styrka och din tystnad som alltid, bar med sig, mer än tusen ord.

Nu ligger du där så stilla, så skör och jag hör klockan ticka, som om tiden själv håller andan. Jag försöker säga allt jag aldrig hunnit säga dig, ord som dock faller sönder i min mun, innan de hinner att nå ditt öra.

Och ändå vet jag, att du bär med dig mina viskningar, att det sista som lämnar dig är vår kärlek, den som alltid bundit oss alla samman. Ja den vi fått är som guld värd, men livet är trots allt förgängligt.

När du försvinner där bortom horisonten kommer jag stå kvar i skuggan, tom, men ändå fylld av dig och alla minnen. Och varje steg som jag tar därefter kommer vara en fortsättning på din historia, genom mig.

Så jag kommer ändå aldrig att släppa taget, men jag låter dig så klart vila nu, i all evighet, ja för detta är du så värd! Så gå nu, om du måste gå... pappa!

Copyright © AndLou