Jag trodde barn blir glada över snön för att de kan kasta snöboll och åka pulka. Nu förstår jag att de blir glada för att den är så vit och mjuk och kall och ny – samt att jag inte längre är ett barn. Jag minns när en man ramlade ner från en byggnadsställning och dog när vi renoverade vårt hus. Vi var empatiska en dag, sedan började vi oroa oss för ansvarsfrågorna och förseningar i projektet. Den första av mina vänner som dog var Göran. Under de sista åren hade hjärntumören förändrat honom så att han såg mig som en fiende. Pias död tog mig hårdare. Hon var ung och vital och tog sitt eget liv fast hon hade lovat mig att inte försöka igen. Vid min ålder är begravningar vanligare än dop. Jag har upplevt kärlek, barn, framgång, misslyckanden, dödslängtan och samtidig orgasm. Nej, Pia, vi ses inte på andra sidan. Livet efter detta är i minnet på dem som är oss nära och i texter som denna. Det här är allt du har kvar. Jag minns de korta, intensivt belysta dagarna på sextiotalet, då John och Paul satt tillsammans nånstans och skrev ”In my Life”. En tid då alla ännu fanns runt mig och det vita fortfarande dominerade på min karta. Det är inte åren som gått jag saknar utan de jag inte längre har framför mig.