Flera av mina vänner har gjort en klassresa. De kommer från arbetarhem och är den första i sin släkt som har tagit studenten. En är professor, en IT-miljonär och andra är framgångsrika i olika akademiska yrken. Själv har jag också gjort en klassresa, men i motsatt riktning. Min morfar var rik affärsman, liksom ett antal andra före honom. Farfar kom från den adliga överklassen. Han gjorde karriär som diplomat och slutade som ambassadör i London. Mina föräldrar fick ärva en del men det mesta gick åt under deras liv. De pengar jag fick har underlättat för mig men var inte tillräckligt för att lyfta mig ur medelklassen. Jag är den senaste etappen på en omvänd klassresa som har pågått sen artonhundratalet. Då var de flesta av mina förfäder rika industrialister, godsägare eller hade höga positioner i staten, som överståthållare eller ministrar.

Mitt syfte med denna text är inte att beklaga mig, utan att belysa ett fenomen jag tycker är intressant. Jag har dessutom haft ett utmärkt liv. Med stor säkerhet kan jag säga att det har varit bättre än de flesta av mina fortfarande rika släktingars. Varför det är så vet jag inte. Kanske är det så enkelt att ett liv där man tvingas arbeta och bidra är bra för en människa. Det ger struktur åt tillvaron och ett naturligt socialt sammanhang. Aktiva och framgångsrika män som morfar och farfar levde rika liv, som jag i mitt lilla sammanhang inte kommer i närheten av. Men de var undantag. Morfars karriär innebar dessutom en tillfällig reversering av den långsiktiga nedåtgående trenden i släkten. Jag tror med andra ord att den utjämning som har skett i samhället har varit bra även för många av oss i den gamla överklassen. Inte minst kvinnorna. Den har berövat mig och mina likar förmögenhet och privilegier men har i gengäld ofta gett oss bra liv. Vi kanske inte tänker på det idag, men det var specifik politik som eliminerade det gamla klassamhället. Socialdemokraternas kraftigt progressiva skatter från trettiotalet och framåt tärde hårt på gamla förmögenheter. Samtidigt betydde härkomst allt mindre. Vi från gammal överklass blev efter några generationer ungefär som folk är mest.

Jag växte upp i ett välmående villaområde utanför Stockholm. Farfar och farmor bodde i ett stort stenhus med strandtomt på områdets finaste gata. När jag var liten hade de kokerska och husa men jag tror inte de hade så mycket pengar. Min farbror tog över huset när jag var ungefär tio. Min släkt är adlig, men hör inte till någon av de finare och godsen har gått till sysslingar och bryllingar. Däremot är farmors släkt grevlig. Morfar och mormor bodde på Östermalm och hade en herrgård i Sörmland som sommarställe. Han hade ärvt en del och tjänat ännu mer själv. När jag var ungefär fem sålde han rörelsen och fick en massa pengar. Inkomsterna minskade men han fortsatte att leva storslaget, vilket tärde på arvet.

Mina föräldrar är ett annat kapitel. De älskade varandra och oss men var opraktiska när det gäller livets realiteter. Mamma var konstnärligt intresserad. Jag tror hon ville bli skådespelerska och hon hade några små roller innan vi föddes. När jag och min bror började i skolan började hon arbeta igen. Ett tag jobbade hon på en teater, sedan hamnade hon på Stockholms kulturförvaltning. Där blev hon kvar. Hennes lön var blygsam men den kom in på kontot varje månad, år ut och år in. Pappas inkomster var mera nyckfulla. När han hade jobb tjänade han bra eller mycket bra, men sådana perioder avbröts av kriser. Ibland gick han sysslolös. Jag tror han var duktig, men lade krokben för sig själv på olika sätt. Familjens ekonomi drabbades då och då av sammanbrott, men de berodde inte alltid på att pappa inte hade någon lön. Ibland var det utgifterna som var för stora. Jag tror aldrig han riktigt fattade begreppet kassaflöde, trots att han var ekonom. I varje fall applicerade han det inte på sin privata ekonomi. Under sammanbrotten gick mammas lön till räkningar och billigast möjliga mat och alla andra utgifter fick vänta. Men mamma och pappa var ibland ändå tvungna att sälja lite värdepapper. Vi flyttade ett antal gånger, mellan stora, ståtliga villor och betydligt enklare. Det gick både ner och upp. Flyttarna styrdes av vår ekonomi och pappas humör – jag har senare insett att han hade manodepressiva drag. Detta var stressande för oss barn. Men mamma och pappa var snälla och höll ihop, så hoten kom alltid utifrån. Dock har det präglat min syn på pengar. Jag är försiktig och noggrann och ser alltid till att ha lite i reserv.

På sjuttiotalet var det fult att vara överklass, så jag talade inte om min bakgrund eller mina rika släktingar. Farfars villa, som min farbror hade tagit över, kallades Brummerska huset. De hände att någon frågade mig om det fanns någon förbindelse, men det förnekade jag naturligtvis. Min egen inställning var kluven. Som de flesta andra unga var jag röd, men det var en fråga om solidaritet, inte moral. Av praktiska skäl låtsades jag vara som alla andra men jag skämdes inte över min bakgrund. Jag kunde inte se att morfar eller farfar hade gjort något fel genom att vara rika. På den tiden levde vi i ett mycket jämlikt samhälle. Det fanns inga tiggare och överklassen hade ungefär samma sorts bilar som andra. Mitt politiska engagemang handlade i första hand om orättvisorna mellan fattiga och rika länder. I det sammanhanget tillhörde nästan alla svenskar överklassen.

Efter gymnasiet läste jag sådant som intresserade mig på universitetet: statskunskap, historia, juridik och nationalekonomi. Varje ämnen var roligast i början, då jag stillade min nyfikenhet och fick nya insikter. Efter ett slag blev det bara mer detaljer, och jag bytte till nästa ämne. Studentåren var antagligen de bästa i mitt liv. De var rika intellektuellt och jag träffade många intressanta människor. Under några år var jag obekymrad över framtiden men sedan tvingades jag fundera över hur jag skulle försörja mig. Det var då jag insåg att jag hade utbildat mig till byråkrat. Tack vare mina studier förstod jag att det var hedervärt, så jag pusslade ihop en pol. kand. och började söka jobb. Sen dess har jag arbetat inom kommunen, på ett verk och på olika departement. För det mesta har jag trivts. Det är roligt att göra ett bra jobb och känna att man bidrar på ett positivt vis. Jag tror inte vanliga medborgare förstår hur beroende de är av att deras byråkrater gör ett bra jobb. Det är först när elen inte räcker, soporna inte hämtas eller inflationen blir tvåsiffrig som de tvingas fundera över det. Däremot märkte jag tidigt att jag hade hamnat vid sidan om ekonomiskt och statusmässigt. Jag borde antagligen ha utmanat mig själv mer och åtminstone tagit min pol. mag. Men jag var fullt sysselsatt med jobbet och livet i övrigt.

När jag började jobba i början av åttiotalet var jag fel på alla vis. Vänstern tyckte jag var en del av förtrycksapparaten och högern såg mig som sosselakej och en del av den ”ofantliga” sektorn. Min släkt tyckte jag var misslyckad. Nästan alla mina vänner var grumligt radikala med intellektuella intressen. De var misstänksamma mot allt som doftade överklass och byråkrat var ett skällsord. Jag fortsatte alltså att dölja både mitt yrke och min härkomst så gott det gick. I slutet av åttiotalet vände tidsandan. Då var det plötsligt fint att ha pengar och även mina tidigare radikala vänner började lägga sig till med olika statussymboler. Fast även då var jag, med min medelmåttiga statstjänstemannalön, fel.

Överklassbakgrund betyder i vår tid vanligen inte rikedom. Det handlar snarare om en gemensam erfarenhet, insupen med modersmjölken. Kärnan är att man är mer betydelsefull än den stora massan. Men det finns naturligtvis stor variation mellan individer, familjer och släkter. Och på samma sätt som experten kan urskilja en massa olika varianter av kråkor skiljer sig olika delar av överklassen sig från varandra. Det handlar om pengar och pengarnas ålder, titlar och en massa annat. Men sådant är nyanser, ointressanta för den utomstående. Själv smälter jag väl in i min omgivning. Fast jag skulle aldrig ta på mig ett plagg med stor logga eller en kavaj med påsydda fickor. Jag går alltid i riktiga skor. Mitt namn är inte avslöjande, utom för de få invigda. Ibland träffar jag personer med bakgrund som liknar min, vilket vi snabbt märker. Fråga mig inte hur! Det är något i sättet att vara, någon slags självkänsla eller självklarhet. Eller ska jag säga aningslöshet? Det är också någonting i diktionen, som skär genom alla dialekter. Pedanteri när det gäller bordsskick och sociala konventioner är däremot snarare medelklassfenomen. Efternamn säger mindre än man kanske tror. Dels är de ibland partnerns, dels kan till synes helt vanliga namn dölja en praktfull bakgrund. Mina klassfränder och jag brukar inte avslöja vårt samförstånd för andra. Vi har en hemlighet, som om vi var medlemmar i ett förbjudet sällskap. Jag minns när Fanny och Alexander gick på teve. Mina vänner var fascinerade av deras storslagna julfirande, som var lika främmande för dem som rådjurs eller myrors sociala liv. För mig, som mindes min barndoms jular, var det rena diskbänksrealismen.

Mina flickvänner återspeglade länge mitt blandade umgänge i övrigt. Mitt första längre förhållande var med Anita. Hon var den smartaste tjejen jag hade träffat och det tyckte jag var väldigt sexigt. Vi var politiskt engagerade bägge två och träffades första dagen på universitetet. Vi hade liknande intressen men var olika som personer. Anita var egensinnig och viljestark. Hon hade mörka drag i sin personlighet och brottades med svag självkänsla. Jag var en lättare och troligen också ytligare person, van vid att kunna snacka mig ur de flesta svårigheter. Gick inte det fick man ta itu med problemen mera handfast, till exempel genom att stanna hemma och studera hårt ett slag. När allt annat fallerade brukade det gå att kunna köpa sig fri.

Senare, under en ganska lång period, umgicks jag med två kvinnor, som var bästa vänner. Vi var runt trettio och singlar alla tre. Jag var förtjust i den ena, som var snygg och lite besvärlig, men lyckades aldrig bestämma mig för vad jag ville. Den andra var snäll och stabil, antagligen en fin människa men inte ett dugg spännande. Det var en förvirrad tid. Ibland tänkte jag på vilken underbar människa man skulle få om man kunde kombinera deras goda egenskaper i en person. Fast å andra sidan: vilket monster om man kombinerade deras dåliga! Det kändes som en temporär fas. Men när man ser tillbaka är det som om nästan hela ens liv består av temporära faser. Senare träffade jag en kvinna med bakgrund som liknade min egen. Att vara med henne var som att komma hem. Samma referenser, inget behov av lögner eller förklaringar, inga konstiga situationer med hennes föräldrar. Tyvärr fanns det inte så mycket som band oss vid varandra, och det tog slut efter ett slag. Delvis, kanske, för att jag inte hade råd att leva som hon ville. Lena träffade jag när vi bägge började känna oss för gamla och fästa vid vår frihet för att skaffa familj. Sen kom ändå Katarina. Det var en stor gåva, och vi fortsatte vårt liv ungefär som tidigare, åtminstone så länge hon var liten. Åren gick. Mina föräldrar dog relativt tidigt och Lena och jag valde att ta över deras sista hem, ett enkelt radhus i det välmående området utanför stan jag kom från. Där blev vi kvar, även när Katarina flyttade. Nu är vi pensionärer och morföräldrar och umgås mycket med min bror, som har tagit över den Brummerska villan. Hans livsval var ekonomiskt klyftigare än mina. Jag har återvänt till mina rötter men jag tycker ens bakgrund betyder mindre ju äldre man blir. Det beror säkert på att man har formats så starkt av alla åren dessemellan. Många i min ålder sysslar med släktforskning, men det är för att de flesta vet så förtvivlat lite om sin bakgrund. I överklassen vet vi mer än vi behöver.

Runt oss brakar samhällsförändringarna på snabbare än nånsin. Jag föddes mitt under det som i praktiken var en fyrtio år lång socialdemokratisk hegemoni. Sen dess har jag sett borgerligt tankegods ta över igen och idag, tillsammans med återuppväckt nationalism, dominerar det alla partier som betyder något. Klyftorna växer. Enstaka individer tjänar massvis med pengar och vi i medelklassen klarar oss bra. Men många hamnar utanför. Jag anser att utvecklingen är både destruktiv och farlig men ser ingen väg att vända den rätt. Allt jag har varit med om har lärt mig att det är bra för människor att vara ”normala”. En utveckling som delar oss utifrån härkomst, ekonomi, åsikter, religion och annat kommer bara leda till ont.

Jag vet inte vad jag trodde jag kunde säga med min fallstudie, och än mindre om jag har sagt det nu. Det är så mycket som trycker på! Tanken var att berätta något om samhället men jag märker att det mesta handlar om mig själv. Man sitter i sin egen lilla roddbåt. Vind och vågor driver en hit och dit på havet – man försöker parera och ro mot en lugn hamn, men det är inte mycket man kan göra. Det gäller oavsett vilket samhällssystem man lever i. Den västerländska demokratin är antagligen det bästa system som mänskligheten har hittat på sen vi var jägare och samlare. Det är humanistiskt, inkluderande och vill fundamentalt väl. Men rätt vad det är ändras de tekniska förutsättningarna, klimatet, tidsandan och maktfördelningen i världen. Vad betyder då en ensam röst i ett perifert land? Jag är snart sjuttio och känner mig alltmer som slutet av en lång historia. Min förfader blev adlad för trehundra år sedan. Adelskapet betyder inget längre och med min bror och mig dör vår gren av släkten ut på den så kallade svärdssidan. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte se att det betyder något. På himlen skockas mörka moln. Men de gäller inte mig utan oss alla – och framför allt dem som inte redan har levt nästan hela sina liv.