Jag vill hävda att alla inte är lika goda kålsupare och att det ibland är ens fel när två träter. Det betyder inte att jag var utan skuld, men jag var mer medveten om mina fel än hon var om sina. Jag tycker man kan säga att Carina, rent objektivt, var ett högriskprojekt. En speciell och attraktiv människa – men lynnig, egocentrisk och bråkig. Efter alla år har jag landat i att vi två, med de egenskaper vi hade, inte kunde leva tillsammans. Men det kanske inte är riktigt sant. Under andra förhållanden, i andra skeden av våra liv, kunde det antagligen ha lyckats. Vi borde till exempel ha väntat med ungar. Om vi hade mötts tio år senare hade hon varit mindre explosiv och jag mera mogen. Vi fick en chans och den sumpade vi!

Trettiosju år gammal återfann jag alltså mig själv i en trea i Birkastan. Varannan vecka hade jag våra två döttrar, hos mig, varannan var jag ensam. De var sex och åtta. När vi sålde vår lägenhet köpte jag min i samma område. Carina flyttade tillbaka till sin hyresrätt på Söder. Det innebar besvärliga resor morgon och kväll till deras skola under Carinas veckor men det var som det var. Carina talade om att flytta dem till en skola mitt emellan våra hem men det blev aldrig av. I början var flickorna upprivna, sedan gick de en period nedslagna och tysta. Sedan anpassade de sig till det nya. Jag var trasig efter alla konflikter och tjuvnyp uppbrottet förde med sig. Men skilsmässan innebar att jag kunde börja läka efter ett antal jobbiga år. Jag kom också närmare mina barn. Tidigare hade Carina valt deras kläder och fixat deras hår på morgonen, men nu fick jag hantera även sådant. Det tog ett tag innan jag lärde mig. När flickorna bodde hos mig hade jag inte tid för mycket annat men varannan vecka hade jag desto mer egen tid. Jag började träna regelbundet och gick ut på helgerna. Jag träffade några kvinnor men det blev aldrig allvarligt och det berodde på mig. Varför binda sig när man äntligen hade blivit fri? Dessutom var det viktigt för mig att klara av rollen som ensam pappa. Många känslor låg bakom det. Konkurrens med Carina, ansvarskänsla, genuin vilja att vara med mina barn och annat som jag inte kan sätta namn på.

Mina döttrar var mycket olika varandra och sina föräldrar. Lana är den äldre. Hon var intelligent, lite orolig, inåtvänd, allvarlig och mager som en tändsticka. När hon var liten var man rädd att hon skulle blåsa bort som ett torrt löv i höststormarna. Men hon var inte den sortens barn som råkade ut för missöden. Sofie var kärvänlig, söt och levde upp bland människor. Hon brukade finna sig väl tillrätta i olika sammanhang men var ändå på något vis alltid sig själv. Lana var oftare ensam men det var för att hon föredrog det. Hon formade sin tillvaro genom att välja bort. Det fanns inte speciellt mycket rivalitet mellan dem, antagligen för att de var så olika. Jag gissar också att de var en trygghet för varandra när det var stökigt.

Rutinerna i vår tillvaro fann så småningom sin form. Vi prövade oss fram, hade motsättningar och hittade lösningar. Både Lana och Sofie var kloka. De saknade vuxnas överblick och långsiktighet men var duktiga på att kompromissa. Jag försökte ge dem det som var viktigt för dem men var inte självutplånande. Mina behov räknades lika mycket som deras. (Detta chockade Carina, men det var bara för att jag sade rent ut det hon hycklade med.) I och med att jag respekterade barnens önskemål förstod de att de måste respektera mina. När jag däremot blev otålig och föll tillbaka på auktoritet fungerade det mycket sämre. Jag hade makt att driva igenom saker, men då var det inte säkert att det i praktiken blev som jag ville. Och även när vi fattade demokratiska beslut hade jag god kontroll. Jag avgjorde vad som var möjligt och hade problemformuleringsprivilegiet, i varje fall tills döttrarna kom upp i tonåren. Vi hade det trevligt på tre man hand. Jag lagade mat de tyckte om och när vi hade ätit satt vi länge kvar vid middagsbordet och pratade. Varje kväll läste jag en bok, även när de själva hade lärt sig läsa. På helgen hittade vi på något roligt, som att se en film eller gå på museum. Ibland hade vi vänner hemma. Jag kände det som att jag först under den här perioden blev pappa på riktigt. Jag kom nära mina döttrar och fick deras förtroende. När jag ser tillbaka förstår jag att det var en av de finaste perioderna i mitt liv.

Under tiden hände det saker i Carinas liv. Efter något år blev hon ihop med en man med stort hus i Danderyd. Flickorna tyckte om honom och det var ofta han som lämnade dem hos mig på söndagarna. Så småningom tog det slut, och Carina landade i sin tvåa igen. Men även om det var rörigt i hennes liv tog hon alltid ansvar för barnen. Vi grälade en del, i synnerhet de första åren. Lana berättade detaljerat och ofta kritiskt om vad som hände hemma hos hennes mamma. Jag funderade över om Carina fick höra liknande historier. Så småningom förstod jag att Lana känslomässigt hade allierat sig med mig, och hon och Carina fick allt svårare att hålla fred. Sofie var däremot lojal mot bägge sina föräldrar.

Med tiden förändrades allt. När man står mitt uppe i det tänker man inte på att barnen inte är barn speciellt länge. En dag slutade Sofie hoppa upp i mitt knä när vi hade ätit klart. Det hade känts avigt ett slag och sen insåg hon plötsligt att hon hade blivit för stor, både fysiskt och mentalt. Men de flesta förändringarna kom gradvis, utan tydliga övergångar. Ett slag bodde Lana hos mig och Sofie hos Carina för att de skulle få egna rum. Men de brukade bo tillsammans på helgerna, antingen hos Carina eller mig. Sedan träffade Carina Fredrik och slog sig till ro. De köpte en stor våning på Kungsholmen, där flickorna fick varsitt rum. I de sena tonåren kom de och gick utan något tydligt schema och klarade sig för det mesta själva. Stora skor började dyka upp i hallen. Sedan tog de klivet ut ur mitt hem – i korta perioder först, sedan mera permanent. Sofie studerade i Paris en termin. Jag tyckte det var skönt att slippa tänka på andra hela tiden men det var ändå en utmaning. Nu var jag en mogen man som inte var pappa mer än någon timme ibland. Fundamentet i min tillvaro och en god del av min självbild var plötsligt borta.

Då upptäckte jag att jag var ensam. Det hade kommit gradvis, utan att jag märkte det, tills det en dag var uppenbart. Jag hade kvar några av mina gamla vänner men det var länge sedan jag hade fått någon ny. Sen de första åren efter skilsmässan hade jag knappt träffat några kvinnor. Vardagens lunk hade tagit all min tid och uppmärksamhet. Nu var det dags att lägga om stil. Framför allt var jag tvungen att lära mig tacka ja till de möjligheter som fanns. Jag behövde bli en annan igen.