Jag går till bageriet för att köpa biskvier till mina gäster. Tre unga tjejer jobbar där men det är för en gångs skull ingen kö i kassan. De är attraktiva alla tre, men på olika vis. En är liten, blond och fräknig och har fina drag och sött leende. En är mörk, lång och elegant. Den tredje har rufsigt hår och intelligenta ögon och skojar lite när jag betalar. Jag blir lite yr, vilket antagligen beror på den berusande doften från de nybakade bullarna. Det går inte att hålla undan den vemodiga tanken att jag borde vara trettio år yngre. Så sorgligt att jag inte är det! På väg hem, i den friska luften, inser jag att trettio år inte räcker. Även trettio år yngre skulle jag vara ungefär dubbelt så gammal som de. En del av mina vänner säger att de är glada att de är gamla för att det var så jobbigt att vara ung. Argumentet är orimligt och självbedragande. Den som är ung har ett helt liv framför sig – inklusive de sköna åren efter femtiofem. Den sista slatten av glasspinnen är oftast godast eftersom glassen vid det laget har hunnit mjukna. Men då är den nästan slut.