Det är slutet av augusti, den tid då björnbären blir söta. Jag tar en morgonpromenad i solskenet och hittar några som är mogna. Jag kan inte äta björnbär utan att tänka på pappa, som ofta sa att det var hans favoritbär. Mitt är antagligen hallon, vars sötma är mer pålitlig. Vi brukade alltid åka tillbaka till stan innan björnbären var mogna. Däremot har jag barndomsminnen med pappa och hallon. De flesta vuxna går förbi mogna bär utan att stanna men pappa stannade alltid till och åt. Det gör jag också. Även under de besvärliga åren kunde pappa och jag ibland umgås och det gick alltid bättre när det bara var vi två. Jag minns en gång när det av någon anledning bara var han och jag på landet. Han föreslog att vi skulle gå och plocka hallon till efterrätt. Jag var antagligen negativ men hängde med ändå. Det blev en stor skål med fullmogna, mörkröda hallon och ett fint minne. När man plockar bär med någon är man tillsammans. Poängen är inte bären utan att man delar en stund, och kan prata. Det förstod jag inte då men det förstår jag nu. När jag var riktigt liten var jag ibland på mina morföräldrars ställe på Instön under björnbärssäsongen. Där var bären stora och saftiga, men jag rev mig alltid på taggarna. Mormor brukade laga sylt av dem. Om hon hälsade på oss i Stockholm på hösten brukade hon ha med sig några burkar. De smakade himmelskt. Men smaken blandades alltid med saknad efter Instön, morfar och även barndomen, fast den då inte var så avlägsen. Kanske bar pappa på liknande minnen som han aldrig delade med oss.