Sommaren har nu lämnat även Dalarna och de stora skogarna. Inte som en vindfläkt, inte som ett regn, utan som en sorts gudom som stigit ned, välsignat marken med sin närvaro och sedan nu stilla och långsamt dragit sig undan.

Hon kom med solens eld i sina öppna händer, strödde ljus över sjöarna, fick bergen att glöda under kvällar där dimman låg som silver över myrarna. Hon lät blomsterängar slå upp sina portar och fyllde luften med sång från fåglar som gemensamt, bar hennes röst.

Men nu är hon borta. Tallarna står kvar som stilla tempelpelare, ja som tysta vittnen till en kraft, som bara visar sig när världen andas, av lust och fägring stor. Deras kronor rör sig knappt, som om de sakta böjer sig i vördnad för något... som nu lämnat dem.

Bäcken, som bar hennes vackra skratt, spelar nu i mörkare toner. Ja vattnet känner kanske hennes frånvaro och det är som om varje droppe desperat söker henne i något, nu som rinner bort.

Marken, som var varm och generös, är nu kall, nästan askgrå. Där hennes spår en gång frodades finns nu bara väntande frön gömda i jordens eget årstidsskrin. Och jag står nu där med hårt slutna ögon, för att jag nu nästan tvivlar, på hennes återkomst.

Så jag går nu där i hennes efterklang och skogen tar emot mig som en helgedom utan sin gudinna. Jag känner hennes skugga i luften, som ett lätt skimmer av ljus i morgondimman, som inte helt vill försvinna.

Ja hon var här, sommaren. Hon var livets drottning, en älvornas moder, ett ljus som steg mellan tallarnas höga väggar och fick hela världen att andas djupare. Och nu, när hon dragit sig tillbaka, är allt jag ser en sorgesång, skriven i dagg, i fallna blad, i mörkare kvällar.

Men skogen tiger inte i förtvivlan, nej för den vet. Den väntar. Den bär hennes namn i rötterna, i stenarna, i det djupaste av mörker.

Och plötsligt en vårdag, ska hon återvända, kliva fram med samma kraft och åter fylla dalaskogen med nytt med ljus och ny värme, precis som om hon aldrig någonsin... hade gått förlorad.

Copyright © AndLou