Det man inte talar om det finns ändå
Och i skuggan växer viskningarna till laviner
och asfalten bryts sönder

av en maskros det vet du väl?
När bytt är bytt och aldrig kommer åter

Din smärta mot hans njutning
din kropp din frid din plats i världen
mot hans anseende

Och hans var nåden och din var synden
och tysta leken börjar nu

Smärtord blodsord
sanningsmord förtalsord
en blev smord
och en förgjord

Ord är ändå bara ord
det vet du ju
Och dina ord
är inte dina längre

Nu skriver orden in sig själva
de ristar in sig i ditt skelett
En nål längst in i din märg
och det finns inget du kan göra

När det är värre att berätta om våldet
än att utföra det

Små ord bara men de blöder och
tala är silver och tiga är guld
och var sak har sin tid
men ingen tid finns kvar
för dina ord men du hör dem

när du lutar huvudet mot väggen
när du trycker kudden mot öronen

Bara ett tunt raspande
ett sandpapper mot fingertoppen
en bruten tavelkrita som hanteras
med förstoringsglas och pincett
att läsas hopkrupen
i ett dockskåp om natten

Ro ro barnet
katten hänger i garnet
Jorden är så stor så stor
större än du någonsin tror
Och Lasse Lasse liten

är inte liten längre
och det är alltid
bara hon som gör intrång
Han är bara en vivör
En viking med skakande händer
En som använder henne

för att göra hål
i väggar, en sån levnadsvan
en sån charmör

Och tysta leken börjar nu