Jag går längs stenarna vid sjön
Försöker minnas solen som brann ut
Medan mina kinder har rodnat
av vinkantade samtal kring alltings undergång

Jag är inte rädd (men skräckslagen), och kanske mellan raderna
hinner jag kan tänka på den där mamman som skriker efter barnen
på andra sidan jorden - eller i lägenheten mitt emot

Kanske var det jag, i en framtidsvision
Kanske var det jag, för tusen år sedan

Jag vet inte längre vad jag ska frukta mest
Mitt ingrodda vansinne som plötsligt känns bekvämt
Eller stormens öga runtomkring mig

Tittut
Tittut
Mellan kroppsdelar på TV


Jag tror jag varit här förut