De osedda är inte döda.

De rör sig i ett mellanrum,

ett landskap av obrutna speglar.

De osedda är inte döda.

De väntar i ett mörker

utan gräns och utan namn.

Vi talar, men våra röster

går inte in i deras öron.

De svarar med tystnadens

klara geometri.

Om trastarna är budbärare

är deras näbb fylld av snö.

De sjunger med rörelser

vi inte kan översätta.

Om trastarna är budbärare

är deras strupar förseglade

av en natt som aldrig föds.

När ögat vänder sig inåt

ser det en annan blick,

en eld som inte brinner

och inte slocknar.

Och ögat, vänt mot sig självt,

slukas av sin egen blindhet,

sjunker in i den spegel

där ingen bild uppstår.

Vi minns deras avfärd.

Men avfärden är ännu inte skedd.

Det är vi som väntar

i deras frånvaro.

Vi minns en avfärd

som redan är glömd.

Vi följer ett tåg av osedda

in i det land

där minnet själv

har upphört.