När,

jag frågar när,
ska jag växa och bli stor?
När ska barnet inom förtvina så jag kan
ta beslut som inte bara ger konsekvenser?
När ska mitt sinne äntligen sälla sig till de
mognas skara och låta seriositeten återspegla
sig i mina ögon?

Är en försvinnande liten pojke i en stor värld
som fylls av bistra miner.
Kan tydligt märka hur omvärlden tar sig själv
på allra största allvar och hur det svartvita ständigt
skyfflar gråzonerna till oss blåögda.

När ska jag förstå att det mesta är omöjligt
och förändring är bara ett illdåd? När ska jag inse
att tristess är en vandring som får mig att växa
några centimetrar.

Jag förstår inte att ett nej är definitivt.
Förstår inte att tagna beslut inte går att riva upp.

Ser glädjen i det gråa och blir ständigt uppläxad
av majoritetens sanningar.

Krockar med naiviteten som kroniskt viskar i mitt
öra och minner om hur illa det är när
jag gör uppförsbackar till nedförslut.

Alla pekpinnar som ständigt är i rörelse,
alla lagböcker som med pondus och integritet växer i volym runt om mig.

Vill vakna upp en dag och se världen
som den påstås vara.

När ska jag lära mig läxan att ansvar och uppoffrande
får mig att slutligen bli det några kallar för vuxen?

När ska jag inse att kärlek är en kompromiss
som ständigt skapar konflikter och mina försök
att bara älska inte längre duger.

När ska jag slutligen förstå!
Att jag bara är en pojke i
en vuxen mans kropp.