En tunnel med elektroniskt lyckligt ljus.
Jag kan inte höra dina ord,
de flimrar som en textremsa på min skärm
Och många tror att ord är som oviktigt tv-brus.
Som något man kan ignorera och glömma bort.
Men de ger mej beroende och jag lagrar allt i en dammig pärm

Du pratar om ett speciellt brödraskap
Flera hundra mil långt bort,
där du kastar vänner på en matta.
Och det enda jag känner är utanförskap
Varför får inte jag ha dig nära.
Vem gjorde så att vi i olika tider blev födda och nedsatta.

Jag kanske är yngre och har framtiden framåt
Ändå mördas jag långsamt,
av flygplanens muller utanför min lägenhet
För resor är dyra och oljuden har omöjliga drömmar sått.
Elektroniken för oss närmare i tanken
Men jag finns inte med i din verklighet.