Den ständige passageraren kommer aldrig hem, emedan hen tillbringar sitt liv på diverse bussar och hållplatser. Antingen kommer han jämt försent, och får vänta på andra avgångar än dem han egentligen skulle ta. Eller så ser hon till att alltid komma för tidigt, och hann då aldrig heller landa hemma. Emellanåt tar de sig en fika och ett samtal, dessa passagerare. Men oftast sitter de med blickarna rakt igenom avgångstavlan. Vagnarna pendlar mellan ombytta spår och ofärdiga uppgrävningar. Halvt beredd är hon, halvt borta är han. Kantänkas har man en bok i knät som man sällan orkar slå upp. Och då folket börjar tätna och alla skall trängas, blir det inte direkt lättare att hänga med på vilken sida man befinner sig.

Den ständige passageraren skaffar månadskort över hela Sverige. Det händer att hen hamnar på tysk mark, ibland ända nere i italienska labyrinter. Då gäller det verkligen att mobilen är fulladdad, för där kan det bli minst sagt strida strömmar i trafiken. En van bussresenär kan visserligen drömma sig både bort och fram, och måste icke bekommas av några väghinder överhuvudtaget. Han behöver bara sitt säte och en utsikt att blunda inför, i lugn tilltro att föraren håller sig vaken. Eventuellt kräver hon också frukt i en flaska, eller några smulor socker att dela med någon. Om himlen faller likt skyskrapor över rutorna, känns det bra att atmosfären är torr och trygg härinne. Ifall orkanen orkar klyva isär en eller annan bro, brukar den ständige passageraren plocka fram kortleken och spela med åtminstone sig själv.