Jag sitter på ett berg och ser ut över skogen. Det är skymning nu och jag vet att han snart kommer. Det har gått så lång tid då jag bara flytt och flytt. Ifrån honom.
Men först nu inser jag att det aldrig var meningen att jag skulle komma undan. Jag har bara fördröjt det hela. Polisen kommer i alla fall aldrig att börja tro mig. Han är ju ändå en så högt uppsatt tjänsteman. Ingen kan tro på något ont som sägs om honom. Onda påståenden förklaras bara bort med att någon är avundsjuk på hans position.
Så skulle jag, JAG vara avundsjuk. Aldrig heller! Innan han kom in i mitt liv levde jag bra och var en lycklig kvinna. Jag älskade livet som snart ska tas ifrån mig.

Nu håller solen på att gå ned bakom talltopparna och jag viste att nu skulle han komma. Himmelen är mörk men klar, en del stjärnor börjar titta fram. Så knakar det i buskarna bakom mig, det är han jag vet. Jag känner hur någon betraktar mig på två eller tre meters avstånd.

Trots att jag vet vad som komma skall är jag inte rädd. Jag känner mig tvärtom lycklig. Även om mitt liv ska få ett slut nu har den tid jag levt varit toppen. Jag sitter och ser mitt liv i revy. Från den dagen jag föddes, alla år av lycklig barndom. Sen kom tonåren och det blev lite mera allvar men jag träffade min kärlek och jag mins bara att jag hade det bra.
En fågel skriker till och väcker mig i mina tankar.
Han har inte rört sig ännu, jag vet att han står där bakom och betraktar mig. Undrar vad han tänker. Är han rädd? Knappast.
Jag tittar ut över trädtopparna och ser att solen alldeles straxt är nere. Då kommer det att bli mörkt, natten får ta över.
Jag ser solen som en klocka framför mig. Mitt livs klocka. Detta är min sista solnedgång.

Det knakar till och jag känner en hand gripa om min axel. Jag tittar upp på honom, han har en kniv i handen. Det lyser ur ögonen och jag förstår att detta det har han gjort förut.
Han drar mig upp och vi står öga mot öga. Jag ler och hans grepp hårdnar om mig. Jag säger.
- Ta inte i så hårt. Jag går ingen stans.
Han släpper en aning på greppet och frågar med samman bitna tänder.
- Älskar du mig?
- NEJ svarar jag så bestämt jag kan men med ett leende på läpparna. Det är bara dina hjärntvättade fans som gör det.
Hans ögon blixtrar till liksom kniven i de sista ljusstrålarna innan solen går ned bakom träden. Jag hinner tänka att jag har levt ett liv i lycka. Det här är trots allt glädjens dag om man ser det från en positiv sida.

*
Den döda kvinnan faller ihop på marken när mannen släpper taget om den sargade kroppen. Han slänger kniven och springer rakt in i skogen.
- Helvetes kvinna, nu är du död skriker han ut i natten. Ingen ska få avslöja mig jag är ju trots allt en högt uppsatt man som mitt lands befolkning litar på.

*
Polisen anländer till platsen 5 minuter efter dådet. Men då är det för sent. Det hjälper inte kvinnan att man nu kan ta fast skurken, att man nu har bevis nog. Ingen trodde på henne då så varför ska man bry sig nu hon är ju i alla fall död. Mycket lättare att se mellan fingrarna, han är ju en så högt uppsatt person.