Jag följer dig en bit på vägen,
där gruset ännu minns våra steg.
Dina axlar bär kvällens tystnad,
en blå lilja i motljusets bröst.

Vi går i skuggor som känner igen varann,
som om landskapet själv höjer handen.
Vindens röst läser upp en lista med städer
vi aldrig nådde — och låter dem falla tyst.
Du stannar vid en grind av ljus,
där nattens smålampor tänder sina namn.

Jag håller kvar en stund vid din rygg,
som om jag kunde stanna tiden mellan andetagen.
Sen vänder jag, i fickan en sten av ord,
kall och rund som ett löfte.
Vägen tillbaka blir längre än fram,
men månen visar inga vägar, bara möjligheter.

I fjärran hör jag ditt steg bli ett eko,
ett kartmärke över det som varit.
Jag går med handen i vinden —
du försvinner, men lämnar efter dig en stig av ljus.