På spisen sjuder glöggen,
mörk och söt,
apelsinskal som vrider sig i ångan.

Hon kokar.
Inte stilla, inte tålmodigt -
hon kokar över.
Jag ser hur hennes kinder brinner,
hur ångan stiger ur henne
som om hon själv stod på plattan.

Orden hon kastar faller mellan oss,
jag plockar inga upp, låter dem ligga.

På spisen sjunger glöggen sitt löfte
om värme, om kvällar som binder oss samman.
Julefriden väntar i rummet intill,
står artigt och knackar utan svar.