Jag har sett mödrar rycka sina barn ur lejons gap, skådat det heroiska.
Jag har hört åskan splittra bergens hjärta, hört hur magman kvidit och sen frusit.
Jag har förnummit pulsen från Marianergravens hemligheter, monstrens dova andakt.

Vem vill ha min vittnesbörd?
Inte den i skönhetsdyrkan förlorade.
Inte den som med iver kysser de smutsiga sedlarna.
Inte den som finner det aviga omöjligt att lösgöra från det räta, som inte kan skilja himmel från helvete.

Jag har flugit genom lövkronorna, ätit mig mätt, så mätt, av allt det gröna.
Jag har försiktigt blottlagt det heliga - och låtit detta vara som sig bör.
Jag har lösgjort marmorstatyerna från sina socklar - sett dem sväva.

Vem önskar mig lycka?
Inte den som letar efter sin hälsa där ingen hälsa finns.
Inte den som - utan att veta varför - stuckit en dolk i sin broder eller sin syster.
Inte heller den som tror sig vara världens kung, inför vilken alla skall knäböja.

Jag går ändå vidare, nöjd med sakernas tillstånd.
Varför, frågar min följeslagare, varför är du nöjd?
Du borde känna vredens hetta.
Svara mig, säger han, enträget, svara mig!

Jag stannar, fäster min blick i hans:
Om du inte känner svaret i dig, finns där inget.

+++