Att vi åldras är som att vi alla långsamt klär av oss världen. Vi föds alla i en sorts storm av färger och med förhoppningsvis oändliga möjligheter, men tiden är en tystnadens alkemi som ofta förvandlar guldets tyngd till aska, men ur askan kan möjligheter födas på nytt.

Man inser med åren att huden inte är ett skal, utan ett membran som blir allt tunnare för varje vinter, tills gränsen mellan jaget och alltet börjar smälta samman. Livet är som det är och blir som det blir, sägs det! Men det är i högsta grad ändå formbart, det finns givetvis individuella förutsättningar, men du har ändå förhoppningsvis själv makten, att forma ditt eget ... liv!

Ensamheten kan vara det stora, svarta havet där under sängen. Visst det skrämde oss som barn, men för den gamle är den en vagga. Det är en tung insikt, att ingen kan följa med in i det innersta kapellet, där som tystnaden bor. Men åren lär oss ändå och ger oss en acceptans, om att allt har sitt slut.

Så där sitter vi, som kala skogar efter en brand, nakna inför en stjärnhimmel som inte frågar efter våra namn. Det är inte en övergivenhet, utan en befrielse, att äntligen få sluta vara sitt eget projekt, att sluta vara eller kanske rentav av, börja att vara, endast en berättelse, ett minne ... för andra.

Det kanske finns en frid i att inte längre behövas. När jagets höga murar till sist vittrar sönder, strömmar universum in där genom sprickorna. Vi blir till slut som de gamla bergen, likgiltiga inför regnet, vänliga mot mossan och träden, stadiga i vissheten om att allt som faller, till sist ändå landar där, i mjuk jord.

Det finns ändå något vackert i att inte längre begära. Världen drar i oss med allt färre trådar, och för varje tråd som brister blir vi allt lättare, tills vi nästan svävar, tyngdlösa av våra egna erfarenheter.

Vi är som de sista glöden i brasan, ingen ser längre flamman, men värmen den finns ändå kvar, en osynlig strålning av förståelse som mättar rummet. När natten till slut kommer för att hämta sin del, sker det inte med våld, utan som en gammal vän som lägger en hand på vår axel och viskar att ... nu du, är arbetet klart.

Ja så att åldras är också att långsamt förvandlas till ett minne, eller kanske en sorts ordlös vördnad inför att ha fått bevittna ljuset, och en fridfull visshet om att det mörker som väntar, på ett sätt är samma trygga famn som vi en gång kom ifrån.

För mörkret är kanske ändå inte slutet på ljuset? Nej det kanske är en vila som ljuset trots allt alltid längtat efter. Att somna in är bara att ge tillbaka lånet av tid och upptäcka att man aldrig var den som ägde framtiden, utan den som endast var ett kort andetag, där i skapelsens ... oändliga oändlighet.

Copyright © AndLou