Livet är verkligen inte en väg som vi kan vandra baklänges på, även om minnet ofta försöker förmå oss att tro det. Nej för lycka utan minnet av sorg, är bara en platt yta. Det är istället guppen på vägen genom vår egen historia, som ger karaktär åt ljuset som nu faller på oss.

Vi står vid randen av nuet och blickar ner i det förflutnas djupa brunn, där våra misstag ligger som oslipade stenar på botten. Vi sträcker oss efter dem, vill plocka upp dem, putsa bort deras vassa kanter och lägga tillbaka dem, fast i en annan ordning. Men vattnet är för djupt, och brytningen lurar ögat, och det vi ser är redan fixerat i historien.

Att ångra är att föra ett krig mot naturlagarna. Det är ett försök att annullera en händelse som universum redan har bokfört och arkiverat. När ett ord har lämnat läpparna, eller ett vägval har gjorts, kanske under en av våra mörkare stunder, blir det en del av världens arkitektur. Det går inte att riva en bärandevägg utan att riskera, att hela huset störtar samman.

Vi är alla summan av våra snedsteg lika mycket som våra framsteg. Utan skuggan från de felsteg vi begått, skulle konturerna av vår visdom vara osynliga. Så varför kasta bort den energi som krävs för att leva, på att försöka få det ogjort, som inte längre existerar som materia, utan bara som ett eko av det förgångna? Ett misstag är en död punkt i tiden, men ångesten är en levande parasit som livnär sig på ... vår framtid.

När du ser tillbaka på det där ögonblicket som fortfarande svider i bröstet, försök att se det som en nödvändig anhalt. Om du inte hade gjort just det felet, med just den utgången, skulle du inte sitta här med den specifika insikt du besitter idag. Du skulle vara en främling för dig själv.

Att tacka det förflutna för dina misslyckanden, är det ultimata tecknet på att du har tagit makten över din egen historia. Du är inte längre ett offer för vad du gjorde, du är arkitekten som använde spillrorna från en ruin för att bygga något starkare.

Släpp istället den där oslipade stenen, låt den ligga kvar på sin ursprungliga plats där på botten av brunnen. Den behövs där för att du ska kunna stå stadigt på den grund som är ditt liv just nu. Det kan finnas en alldeles oerhörd frihet, i att inse att man är maktlös inför det förflutna, för i den maktlösheten föds den enda sanna makten vi har, och det är förmågan att stiga in i nästa ögonblick med ... någorlunda rena händer.

Så att acceptera det oåterkalleliga är inte att vara likgiltig, det är att visa respekt för tidens obevekliga flöde. Det som är gjort är gjort, inte som ett straff, utan som ett faktum. Det är genom våra egna brister som vi lär oss att förlåta andras. Den bittra erfarenheten av att ha sårat eller misslyckats är det som formar våra hjärtan så att vi kan möta världen ... med medkänsla och förståelse.

Copyright © AndLou