Jag minns att jag helt plötsligt såg mig omkring, på något sätt yrvaken inför världen. Ett leende steg fram som om det vore ett skeende i min kropp, ett som också föregick mina tankar.

En värme spred sig varsamt inom mig, som en insikt som nu fått tid att mogna. Jag stod där, öppen i min förundran, och anade att förståelse är något som växer mellan människor. Ja, du visade mig var stillheten, lugnet och känslorna började.

Minnet rör sig nu genom tiden som en lågmäld flod. Röster från val jag gjort och människor jag mött finns kvar som erfarenheter, förädlade på avstånd. De formade mig, men tyngde mig inte. Ljuset nådde fram till dem och gav dem plats.

Du fanns, och mitt liv hade fått en riktning. Ja, våren återvände med en värme som gick djupare än förr, som om varje andetag bar på ett löfte. Tiden arbetade i stillhet, minnen mjuknade och öppnade nya rum. Vid horisonten anade jag en sorts inre väg till fullbordan.

En morgon vaknade vi och solen stod redan högt över en ny dag. Allt vilade i sin egen och nya ordning. Vi vandrade längs stranden, som om stegen leddes av något varsamt, av något som var större än oss själva. Livet lekte med mig, och jag svarade genom en ny och verklig tillit. Jag hade blivit en tjänare åt glädjen, och detta utan att på nytt förlora mig själv.

Staden där vi föddes bär ännu sina former med ro. Det som varit finns kvar som en grund, förvandlat till mitt och ditt ursprung. Det finns en stilla klang i tanken på ett liv där, där sorgen nu har klingat av. Jag lever i detta ögonblick, men också i de ögonblick vi delade. Det finns ett märkligt lugn i tanken på ett liv där min sorg inte längre kräver mod.

Du fanns och jag lever. Våren värmer mig nu faktiskt lite mer än förut. Och långsamt bleknar våra minnen, men jag ser inte längre enbart tomhet, utan också en stor vördnad och tacksamhet inför de vårar då jag fick ... älska dig!

Copyright © AndLou