Jag dröjde mig kvar där vid strandkanten till min egen verklighets allra yttersta rand. Min hydda, flätad av mycket skört hopp, visade sig vara en allt för bräcklig tillflykt för en kropp så märkt av livets, allt för många ... djupa sår.

Tryggheten var inget annat än en grym illusion. För nu ser jag mina drömmar krossas, förlist mot de vågslipade stenarna som obönhörliga monument över det som aldrig blev.

Det sista brevet är nu äntligen skrivet. Bläcket har torkat och jag vänder nu ryggen mot havets oändlighet. Jag vandrar uppåt, genom hagtornshäckens piskande snår. Gruset skär och knastrar under mina sulor, varje steg bort från det jag en gång älskat känns som ett förräderi, men samtidigt min enda sanna befrielse.

Jag hissar mitt inre segel, kanske för den absoluta sista gången, och låter min egen klagosång piskas upp till den stormvind som ska driva mig ut i det stora, bottenlösa livet.

Min resa har aldrig enbart varit geografisk. Det har varit en inre odyssé, ett febrigt virrvarr av tankar som långsamt murat upp den fasad jag visat världen. Men bakom muren ekar balladen om allt jag tvingats offra och allt det blytunga jag burit på mina axlar.

Nu tar jag steget ut på den stig som endast är synlig för de som en gång förlorat. Jag lämnar min dåtid bakom mig likt en rostig, övergiven järnväg, en livsåder som slutat pulsera och nu bara tjänar som ett stumt arkiv över alla förlorade minnen.

Den sista raden i det slutgiltiga kapitlet är skriven med en darrande hand, men också styrd av en våldsam affekt. Jag rör mig mot ett möte bland ruinerna av det som en gång utgjorde min verklighet.

Det är en krönika utan svar, en desperat vandring mot den hägrande horisont som hittills vägrat uppenbara sig.

Jag vet intet om målet, bara att jag till varje pris måste fly denna egenhändigt skapade dystopi. Jag är dömd att vara en evig vandrare, jag är och förblir livets ständige ... migrant.

Copyright © AndLou