gränder som skuggpalats, torg som planeter av brinnande luft. människor blir skyltdockor för fabellycka och kontanta medel

Sommarskräck är något alldeles bekant för mig. Det har alltid varit något oroligt över all förväntan och alla öppna dörrar som barndomens sommarlov lade grunden till. Det är vuxenlivets underliga labyrintliknande balansgång som till min förvåning saknar sommarlov, saknar möjlighet att ha pengar och tid samtidigt. Det inte bara skrämmer mig, det gör mig förbannad. I frustrationen över att inte få leva som jag vill, inte veta hur jag vill leva, inte kunna förklara vad som är fel. Ilskan när människor skrattar åt att jag ifrågasätter avsaknaden av pengar när man har tid och beskriver skräcken över att förlora de få dyrbara sekunder man har över när man har pengarna.

Det står fortfarande stilla. Mitt liv, mitt tåg, mer än något annat mitt tåg. Förseningarna är numer en naturlig del av min planering. Det finns en mycket pretiantiös lärdom att dra av att sitta och vänta på tåg och avgångar, det är inte värre än annat, bara inte i linje med vad man trodde. Förseningar är ju egentligen bara förseningar enligt en viss specifik planering, enligt särskilda förväntningar, om man låter bli att ha förväntningar, eller planerar in att tiden är en axel som inte alls korresponderar med människans behov av att dela upp den, mäta den och använda den på samma sätt i stora grupper, då är man så gott som räddad. I gengäld raserar man med stor säkerhet alla typer av korrekta relationer till andra människor, för även om du lyckas finna andra som ignorerar den kollektiva hypnos som tidsmätningen åstakommer så är det mycket liten chans att du möter någon som har frångått normen på samma sätt som du har. Det finns ju så mycket plats utanför normen, så mycket frihet. I de oändliga rymder av valmöjligheter rör sig de som valt bort men de rör sig nästan alltid helt ensamma. Det är fritt men det är långt till närmsta tvilling. Då och då finner någon samma typ av anomali, samma avikelse, på samma vilkor som man själv lever. Det är ovanligt, det tillstår jag och risken är att så fort fler än en eller kanske fler än två hittar överensstämmande utanförskap, så skapas i värsta fall, eller kanske oundvikligen, nya hynoser och allt börjar om.