Skalar av lager efter lager av tung lera, från dina fötter från dina ben, din ryggs grövsta konturer skymtar men jag får ta fram dig försiktigt, om jag blir för ivrig så tar jag bort dig, du blir någon annan en oformlig klump en namnlös främling. Nu kan jag stryka längs din högra arm, lägga mitt finger i din svank och känna din halsgrop med fingertopparna.

Mer vågar jag inte.

Jag försöker igen, början till din nacke, din vänstra skuldra. Men risken är så stor att du försvinner - av mina grova försök att hitta dig.
Förlåt, jag lämnar dig kvar, fångad till hälften i leran. Utan huvud.
Inga ögon att sjunka i, inga händer att bli hållen av. Jag väljer det lilla jag hittat, stryka din halva kropp med mina händer, jag kan avstå resten. För att jag är rädd. För att jag inte vill förstöra dig.