Sökandet efter filosofiska ögonblick, rena upphöjda tillfällen fungerade förvånansvärt bra. Inget i min desperation verkade hindra att jag fann. EN slags självdramatisering, egotrip. Klippan som jag sitter på är precis lite varmare än jag. Det är blåsigt. Det är egentligen varmt men vinden sopar bort möjligheterna att känna. Huden är upptagen med miljoner intryck av luft. Havet är som vanligt fasansfullt stort. Öarna på andra sidan är utklippta i fin kartong. Kyrkan, husen, hamnen, båtarna skarpa, platta och sitter på nålar, nedstuckna i urberget. De är väldigt viktiga bara-kulisser. Mina ögon har varit klistrade vid den horisonten säsongsvis sedan jag var 4 år. Kulisser, skådespel. Jag vandrar bakåt i olika möjliga historier. Vad om och varför. Trådar rinner ur min nacke, ner på det gula fjolårsgräset, ljungen och fågelskiten. Det blir svårt att följa tanken bakåt men närmare mig där trådarna är många kan man tydligt urskilja hur de har liknande nyanser, besläktade fibrer är färgade av samma mammas händer, på samma bronsåldersläger på samma folkhögskola. Med samma doft av kaprifol och stekt småsill hämtad ur samma hav med samma pappa. Framför mig är det bara kulisser. Allt som ska få hända. Förstår att det som drabbar människor inte går att förstå. Döden som jag kan se som nystan i trådarna framför mig mellan ridån och scenmästarens stege, som jag kan förstå som något obegripilgt. Musiken tar slut. Trådar blir fågelskit igen. Blinkar och strålkastarna blir blekt försommarljus. Kulisserna står orörda kvar. Allt som var förunderligt återgår och jag tappar min orientering i mitt tidrum, ser inte längre varifrån jag kom och inte kom, vart jag kan komma att gå. Kulissernas platthet blir så mycket mer underlig, så mycket svårare att acceptera när allt annat är som vanligt igen. När inte längre andningsuppehållet befriar mig från kedjan av tankar. Jag jagas igen. Vanligt vanligt vanligt, ska måste vill kan inte kommer snart och går inte snart nog. Mina kartonghus står kvar på andra sidan. Svagt påminner de mig, på vägen hem, om att jag skall återta min rollfigur i en slags långtråkig operett. Oändlig och intrigfattig trots att glas krossas på ojämn veckobasis och jag för bara en vecka sedan klättrade ut ur mitt sovrumsfönster med ett rep, efter att pappa somnat. Det är ingenting i liv så långa som våra. Det är ingen som skulle betala för att se det. Det är föresten ingen som skulle måla kulisserna så bruna som de på andra sidan heller. Ingen skulle komma på tanken att måla det så, till och med brunare än verkligheten.