Livets Väktare i Västerås
Alla drog ut i krig, men jag stannade kvar
Jag ville inte fläcka mina händer med historiens blod;

För jag visste:
Ett ensamt barns drake hade fastnat i en lönn i Västerås,
Det var min sak att bli till vind och lyfta den mot himlen igen.

En liten flickas drömmar hade spruckit av rädslan för nyheterna,
Det var min sak att med en vaggvisa laga alla brustna bitar.

Jag ledde den ensamma svanen på Mälarens is,
Bort från kylan mot det öppna, levande vattnet.

Ett fönster i ett hus vid kusten skälvde av den norrländska vinden,
Jag gick dit och drog för en varm ridå över dess ensamhet.

Alla drog ut i krig,
Men jag stannade kvar.
Nej, snälla... det handlar inte om feghet!
Jag ville bara inte lämna själva "Livet" ensamt i denna kalla nord.