Tänk att tanken skulle kunna gå ut som andra gör. Som om det bara vore en enkel sak att öppna sig och låta den röra sig i världen, obekymrat, ibland fel, men ändå framåt.
Istället stannar den här inne. Den gör inget uppror, den fortsätter bara. Ett surr som inte bestämt sig för om det är en tanke eller bara ett ljud i kroppen.
Det finns dagar då jag nästan skrattar åt det. Hur något så litet kan vara så envist. Som om huvudet inte riktigt förstått att världen inte kräver så mycket tillbaka.
Ute finns fortfarande grönskan. Allt rör sig som om det inte vet att det skulle kunna göra ont. Ljuset beter sig som om det inte har några konsekvenser.
Jag står ibland vid fönstret och låtsas att det är samma sak som att vara där ute. Det är det inte. Men det är nästan tillräckligt, på ett sätt som gör mig lite trött på mig själv.
Jag lägger handen mot glaset. Inte för att öppna, inte för att släppa ut något, bara för att känna skillnaden. Den är alltid densamma.
Sen sätter jag mig igen.
Till slut låter jag det dunka. Som något man vänjer sig vid. Som en möbel i rummet. Som en vana som slutat fråga efter mening.
Jag kallar det bakgrund. Inte för att det är sant, utan för att det är enklare så.
Och tanken fortsätter slå. Inte längre desperat, bara kvar. Som något som ännu inte fått gå. Tills den till slut glömmer varför den började.