Omständigheterna till varför vi hamnade i Vilafranca är höljda i dunkel. Jag antar att vi blev inbjudna genom bekantas bekanta.
Vilafranca är en by några timmars färd från Barcelona. Om jag inte tar helt fel så är det samma by som är skyldig till produktionen av det vita vinet "Vilafranca" som fick omdömet: "med smak och doft av tonårsfylla" i någon tidskrift jag läst.
Det är samma gamla blandning av sex stycken äventyrslystna svenskar och katalaner som nu sitter på tåget mot den, för alla inblandade, okända byn.

Det första vi slås av är att den ser ut som ett vykort. Vita hus och betande hästar. Fjärran från Barcelonas avgasstinna och hästfria gator.
Naturligtvis är det inte naturupplevelserna som lockat oss denna gång heller, utan festen som enligt uppgift ska hållas i ett villakollektiv modell större.
Det visar sig att för att nå dit behöver vi nyttja byns bergbana som går på, i mitt tycke, alldeles för branta räls uppför berget.
Den knarrar betänkligt medan den stretar sig upp genom grönskan. Konduktören sitter på sin plats med en uttråkad min, läsandes en serietidning medan han petar sig i näsan med sin fria hand.
Våra miner är inte uttråkade. Vi har alla påklistrade stela leenden medan vi tittar på varandra, skrattandes nervösa och falska skratt.
I själva verket är det nog dödens flåsande i nacken som vi alla tänker på. Ett flåsande som förvandlas till vinande när vi blickar nedför spåret som slutar brutalt med en betongvägg som ser mycket oinbjudande ut.
Jag tänker, förmodligen helt utan grund, att jag nog aldrig varit så nära döden under min vistelse i Spanien.
Möjligen den morgonen när jag nyss utkommen från ett diskotek glatt accepterade en vespataxi som likt ett rymdskepp kryssade mellan bilarna i morgontrafiken. Mitt straff kom i form av en femtonminuters utskällning av en vän. Det är tur att min mor har frivilliga frilansare ute i världen som skäller ut mig när jag gör dumdristiga saker. För är det nåt spanjorer kan så är det att ge utskällningar men detta är ju en helt annan historia.

Väl uppe blir vi alla en aning mer protestantiska/katolska och tackar Gud. Nä, det gör vi väl inte utan vi tar helt sonika våra kassar med mat och dryck och påbörjar promenaden mot partyt.
Vår vägbeskrivning visar sig vara en totalt onödig attiralj i packningen ty det är bara att följa musiken. Likt barnen som förhäxades av råttfångaren i Hameln går vi i god takt, följandes ljudet av musiken som går i baktakt.
Villan som tornar upp sig framför oss är på alla sätt magnifik. Tre våningar vit vykortsvilla full av spanjorer och finnar.
Det är så mycket i denna historia som är höljt i dunkel. Jag har ingen aning om hur spanjorerna och finnarna strålat samman och dessutom haft både den goda smaken samt drivet att starta ett kollektiv i "ödemarken".
En sympatisk kvinna hälsar oss välkomna in på bakgården där ett tjugotal personer sitter vid något av plastborden eller dansar till musiken som tidigare var vårt landmärke. Jag behövde alltså åka till Medelhavet för att få höra Soul Captain, finsk reggae framförd på finska, för första gången.
Gården ser ut ungefär som en svartkrog i det fria. Förutom nämnda plastbord med tillhörande parasoll, står även två stora kylar plus en frys vid husväggen och i själva epicentret tronar en lekstuga fullproppad av abnormt stora högtalare.

Vi börjar mingla runt och hälsa på folk. Jag bestämmer mig för att gå in i huset och kolla läget. Är insidan hälften så magnifik som utsidan så kommer jag inte att bli besviken. Det är den. Med en dåres envishet bestämmer jag mig för att forcera alla människor som sitter och hänger i trappan för att börja uppifrån. När jag handskakat mig upp till övervåningen befinner jag mig i ett rymligt, sparsmakat möblerat rum. På väggen bakom mig ovanför trappan hänger en gigantisk filmduk som visar något sorts abstrakt, psykedeliskt rörligt mönster och glasdörren framför mig leder till en likaledes gigantisk balkongveranda.
Jag har aldrig förstått ekvationen att Spanien har cirka en miljard soltimmar om året och lika många underbara balkonger men jag tycker mig sällan se folk utnyttja dom.
Jag träder ut för att få en överblick av balkongen och omgivningarna. Det första jag ser är naturligtvis den närmast obligatoriska odlingen av medelhavsländernas "nationalkrydda" som tar upp en tredjedel av golvytan och blickar jag utåt så ser jag föga oväntat lojt betande hästar i fjärran.
Det går inte att bedöma hur många människor som rör sig nere på gården och i huset. Det borde vara ett femtiotal. Hursomhelst är det bara tidig eftermiddag och det är redan en jävligt fet fest så jag slutar räkna folk och öppnar en öl.
Jag har alltid varit intresserad av språk och det är en fröjd för mitt språk-kåta öra att nere på gården vid ett bord få höra en diskussion som av uppeggade självutnämnda översättare simultantolkas på spanska, finska, engelska och katalanska . Sen att katalanska i mina öron är någon sorts rotvälska av spanska, franska och italienska gör ju inte det lingvistiska kaoset mindre intressant.

Min kompis Tobias kommer fram med ett "here comes trouble"-leende på läpparna.
Hehe, har du sett Gerard? frågar han
Nä, jag undrade just vart den där Duracellkanins MBD-katalanen tog vägen. svarar jag och tittar mig samtidigt runt för att om möjligt lokalisera vår minst sagt energiske kamrat.
Följ bara skriken. säger Tobias kryptiskt och vänder på klacken
Jag beger mig mot köket för jag tycker mig inte se en enda av vår glada skock ute i friska luften.
Inne i köket byts den finska reggaen till Balkansk umpa umpa signerad Emir Kusturica. Den zigenska musikens tempo stegras hela tiden hysteriskt och mitt i det stora köket dansar en femton personer en oregelbunden ringdans.
KOM OCH VAR MED! ropar en tjej till mig varvid jag på stelt svennemanér ler och skakar på huvudet. Tre sekunder senare är jag vänligt men bestämt indragen i cirkeln och eftersom jag aldrig varit någon Fred Astaire är jag glad över att det inte är världens mest komplicerade dans som utövas. Det gäller bara att snurra snabbare i takt med att musiken går snabbare tills yrseln gör att alla faller i en hög över varandra, bord och stolar. Detta upprepas gång på gång. Fan, det behövs ju varken öl eller kryddor om det ska dansas sådana danser. Eller det kanske är just på grund av ölen och kryddorna som det dansas. Inte vet jag.

Där ser jag Gerard. Han står avvaktande i dörröppningen och det är tydligt att han inte har några som helst intentioner att dansa. Dylika dåraktiga danser passar sig icke om man som han har en proppfull ölsejdel i näven.
Vill du ha öl? erbjuder han mig frikostigt.
Törstig som jag är efter allt snurrande så tackar jag och tar en redig klunk.
AAAAAAAAAAAH!!! skriker jag för full hals
Det visar sig att den grisen har fyllt en ölsejdel med Manhattan raketbränslewhisky som han generöst erbjuder alla samtidigt som han marknadsför vätskan som öl.
Medan Gerard, jag vill inte veta för vilken gång i ordningen, ligger på marken och vrider sig av skratt (han ÄR lättroad som få) går jag och sätter mig vid det närmaste bordet. Jag tänder en cigarett och öppnar en riktig öl och får ögonkontakt med en kvinna mittemot som jag redan tidigare förstått är en av de boende i kollektivet. Hon kommer och sätter sig bredvid mig och tänder en cigg och ber om en klunk öl efter att vi presenterat oss för varandra.
Har du trevligt? frågar hon leende
Ja jävlar vilken fest! TACK för att vi fick komma!
Det är lugnt. Svarar hon
Det är bara synd att ni inte var med från början, det har nästan börjat avta lite.
Jo men vi VAR med nästan från början. svarar jag smått förbryllad
Vi kom ju mitt på dagen och nu är ju klockan nästan fyra på morgonen.
Joo... svarar hon men den här festen är inne på tredje dygnet nu, vi har hållit igång utav bara helvete medan folk kommit och gått. Vi har sovit i skift för att hålla uppe festen.
Det var som fan! svarar jag hänförd
Hur länge tänkte ni fortsätta?
Ja vafaan... säger hon och rycker leende på axlarna
Det är ju så fint väder och härlig stämning så jag hoppas att det här pågår i tre dagar till. Vi får väl se, vi skärper till oss, städar upp och blåser av allt när vi får lust.
Nu börjar jag tro att den där bergbanan verkligen släppte rakt in i betongväggen och att jag dött och vaknat upp i något slags utopiskt himmelrike designat bara för mig. Jag funderar i mitt stilla sinne på vad medlemmarna i kollektivet har för inkomster för att finansiera übervillan och all mat, vin och öl som formligen flödar i en aldrig sinande ström. Jag är på vippen att fråga när jag osökt kommer att tänka på ett sicilianskt ordspråk som går nåt i stil med: "Den bästa frågan är den som aldrig ställs" så jag håller tyst och byter samtalsämne helt.

Kollektivkvinnan och jag kommer mycket bra överens och vi har pratat ett bra tag när mina blickar söker sig till ett plötsligt uppblossande tumult uppe på balkongverandan. Det pågår ett riktigt rallarslagsmål där uppe så att löv och kvistar yr i takt med knytnävarna.
SHIT det är ju fight! utbrister jag förskräckt och inte så lite förvånad
Jaha. säger hon och sneglar över axeln
Det börjar alltså bli läggdags för våra finska pojkar. Dom slåss nästan alltid med varandra innan dom går och lägger sig. Lustiga människor dom där. Sen somnar dom ihopslingrade och lite mörbultade och vaknar glada upp för en ny dag av grillande, ölande och finsk reggae.
Jag nickar leende och funderar på om finnarna är måna om att hålla uppe fördomarna om deras folk. Fast dom fördomarna kanske inte ens existerar i södra Europa.

Jag börjar göra mig redo för att lokalisera och försöka förenas med flocken för vi har bestämt oss för att ta första morgontåget hem till stan.
Väl samlade tackar vi alla från djupet av våra hjärtan och börjar så sakteliga bege oss mot tågstationen via den fruktade bergbanan som i vårt nuvarande tillstånd inte längre känns så läskig.
Vi har ju naturligtvis misslyckats kapitalt med att tyda tågtabellen så vi är två timmar tidiga till stationen.
Precis som vi människor gillar inte tåg att röra på sig tidiga söndagmorgnar men det finns inte plats för gnäll och sura miner. Speciellt inte efter ett sånt här dygn.
Vi fluffar upp våra ryggsäckar till dom skönaste kuddar och lägger oss på trottoaren.
Sen somnar vi alla med ett leende medan den uppgående solen värmer våra asfaltsängar.