jag går in i den stora behållaren
genom en dörr ett
ansikte typ av skanner
subjekt typ av dörr
typ av gränssnitt vi
kysser spöket
som inte härrör väggen
utan i trycket mellan
två gamla slutna rum

där varje rubrik har börjat mögla
av för mycket framtid och varje stycke
ligger hoprullat som en slang under golvet
full av varmt vatten, gammal elektronik, barn
-andning, röster från celler där ingen längre
sitter kvar, och någonstans
under allt detta arbetar
en bok som ännu inte
vet om den är bok,
maskin, härbärge,
sårförband,
laboratorium,
skolgård eller mun,
den sväljer sina egna namn
och spottar ut dem som små metallfrukter
i hängmattan, technoson med strävande
halsstjälke genom repöglan, nåd,
skärm, kropp, eld, lyssnande,
paranoia, glapp,
frukterna har inte växt
för att ära trädet,
för att skördas till mark,
för att ätas omedelbums,
de måste först hänga?, ah,
sitta ligga där
och mörkna
tills skalet
spricker
av syran
som söndras
där ord använts
för att hålla kvar
något som annars
hade runnit
tillbaka in
i det form
-lösa

behållarens tak
ser jag såklart
gubbe lilla gumman
är byggt av gamla försök
att förändra världen
som vore den väderlek
blott smala bjälkar
av självbegränsning
och varje bjälke bär
ett barnsligt
men exakt hål
där någon
en gång
lade örat
mot framtiden
och hörde ett system
andas utan ansikte,
kapitalet som värld,
tekniken som nerv,
språket som verktyg och fängelse
på samma gång, och under taket

går en liten människa

med en lykta

vars låga

inte är mod

utan insikten

att även

stillastående

har konsekvens,

att den som inte rör vid maskinen

ändå blir rörd av den, att den som tiger

ändå lämnar saliv på världens munstycke,

att ingen oskuld finns i passiviteten längre,

bara olika temperaturer av deltagande

jag bär i handen
en nyckel av flera
ofärdiga begrepp
som smälts samman
för tidigt, och nyckeln
passar i nästan alla lås
men öppnar inget
utan att först
skära upp handflatan,
för varje dörr här kräver
blod av den som vill göra
skillnad mellan ursprung
och andemening, mellan
röst och apparat, mellan
den svenska kroppen
och den engelska dimman,
mellan den varma
men överhettade
maskinsången
och den smalare
ton som stannar kvar
när röken tvättats
ur meningarna,
och i korridoren
står gamla ord
lutade mot väggen
som patienter
efter en felaktig
diagnos, några ska
räddas, några ska sövas
ned, några ska bara få vittna
om vad de en gång
försökte hålla fast
empatin ligger uppkopplad
mot ett omsorgsbatteri av
trasiga gränssnitt, små
lampor blinkar kring dess säng,
röda hjärtan, blå tummar,
ansikten som gråter
utan salta kinder,
artiga automatiska
tröster i sterila plastkoppar,
och ändå finns
där något levande
under filten, inte en
känsla men en driftkostnad,
en långsam kroppslig process
som måste få
syre, gräns, vila,
vad mer, vadmer,
vadme,
misslyckande,
kalibrering,
återhämtning, en dyr
inre apparat som inte kan
ersättas av gesten som liknar den,
och när den mekaniska dubbelgångaren
böjer sig över sängen ser rummet
för första gången skillnaden mellan
att svara och att vidröra den andres verklighet
utan att göra den till sin

jag öppnar fönstret
och lyssnandet kommer in
som kall luft med svarta barr
i håret, inte som moralisk
godhet utan som ett djur
som länge hållits ute
av bildskärmarnas ljus,
det går över golvet
med nosen nära plankorna
och hittar ljud
som ingen längre
räknar som språk,
kylskåpets trötta surr,
ett barn som sväljer för
hårt efter en tillsägelse,
en stol som skjuts undan
i ett möte där någon redan
förlorat,
regn på plåt,
den korta tystnaden
innan en vad-som-helst gör anspråk på världen,
empatin på sängen
vrider huvudet mot
detta djur
som om
den äntligen
mindes att kontakt
inte börjar i den goda frasen
utan i förmågan att inte genast
ersätta bruset med sin egen ordning

genom en hall
där skärmen hänger
som en extra hud
från krokar i taket,
genomskinlig, vacker,
krampliknande, varje
hud bär
ett ansikte
som tränats
i synlighet
men glömt
sin egen tyngd,
och bakom huden
sitter kroppen
med ryggen
mot en vägg
av uppskjutna
barndomar, knän
fulla av stillasittande,
ögon fulla av ljus,
händer som lärt sig
röra vid världen
genom glas
innan de
hunnit
smutsa
ned sig
ordentligt,
och i detta
rum är skärmen
inte fiende utan
omplacerad kroppsdel,
en nervförlängning
som både räddar
och stjäl, låter
subjektet passera
och hindrar det
från att anlända

perceptionens
glapp öppnar sig
i golvet som
en smal
ravin
mellan
ögat och
det sedda, och
där nere ligger
bildresterna
i lager, moln
som barn inte
hann forma till djur,
ansikten som blev segment,
skolgårdar som blev flöden,
landskap som blev bakgrunder,
katastrofer som blev estetiska
installationer, och över ravinen
har någon byggt en bro av kamera
-ögon, varje lins blank och välvillig
men utan minne av kroppens tvekan,
och den som går över bron
tror sig se mer
men märker inte
att själva seendet
blivit organiserat
av hastighet, av klipp,
av moralisk exponering,
av den stumma förväntan
att allt verkligt måste hinna
bli synligt innan det får finnas

jag lägger mig ned vid ravinens kant
och hör minnet arbeta där nedanför dess brant
som ett lagerhus i storm,
pallar av bilder välter mot varandra,
gamla rum blandas med sökbara fragment,
röster får fel datum, sorgen byter mapp,
och en liten truck kör runt
med en blek förare som aldrig sover,
flyttar barndom från hylla tre till hylla åtta,
flyttar skam till snabb åtkomst, flyttar ömhet
bakom arkivlådor av brus, för minnets kris är inte
bara att något glöms utan att det som återstår placeras
så illa att själen tvingas springa mellan hyllorna
tills den inte längre vet vad som var
erfarenhet och vad som var logistiskt fel

jag stiger ned i monstermaskinens källare
där ingen står vid spakarna
och just därför gnisslar allt
med en lugnare fasa, remmarna
går av av
sig själva,
prognoserna faller som mjöl ur trattar,
arbetsbeskrivningar slingrar sig kring anklarna,
och ett stort hjärta av sannolikhet slår bakom väggen,
inte intelligent, inte ont, bara oavbrutet förfinande
sin gissning om vilken dörr en människa kommer öppna
innan hon känt handen lyftas, och varje gång
hjärtat träffar rätt
lossnar ett tunt flaga
fri vilja från taket
och singlar ned
i smörjgropen
där det används
till att täta
nästa
läcka
jag ser
störbruset sitta
i ett hörn som en
smutsig ängel
med verktygslåda, vägrar
bli ren signal, vägrar packas,
vägrar göras lönsamt begriplig,
och arbetarna i källaren muttrar
åt dess felaktiga frekvens
men vågar inte kasta ut det, för
maskinen behöver samtidigt det den föraktar,
behöver avvikelsen som råvara,
särarten som krydda, friktionen
som marknad, men bara efter att
vingarna klippts i rätt vinkel, och
störbruset flinar med sot mellan tänderna
eftersom det vet att den sista resten
av mänsklig egenhet ibland ser ut som
en defekt i systemets mätning

en smal källarkabel ansluter
till en barndom där leken ännu
ligger i molnen som outhämtad tvätt,
men under molnen
står en rad skärmar
med små mjuka händer
och håller upp färdiga djur,
färdiga äventyr, färdiga faror,
färdiga segrar, så att barnens
blickar inte behöver klättra själva,
och på marken ligger kritorna torra
som ben, hopprep med algoritmiska knutar,
trasiga pinnar som aldrig blev svärd,
stenar som aldrig blev planeter,
och den gamla fria fantasins jord
luktar inte död utan underanvändning,
som en idrottshall efter att allt viktigt
flyttat in i en simulering av rörelse

jag möter technosonen i en spegelsal
där hjälteresan har blivit modulär, där
varje nederlag kan laddas om, varje ansikte
bytas, varje öde justeras genom en meny
av glittrande arketyper, och han är inte hjälte
utan fasobjekt, passageväsen
för blank i rustningen,
för användbar i sin egen myt,
ändå bär hon något sant i den kant
där figuren spricker
och visar den
socialt skadade
människan under,
den som inte bara
använder tekniken
utan blivit sorterad,
märkt av dess språk,
misstänkt genom dess blick,
exkluderad innan förklaringen
hunnit bli rättvis, och ur
sprickan droppar ett mörkt
vatten som senare ska få
bättre namn
men redan nu
vet var såret sitter

jag ser techautisten
inte som person
utan som ett rött
märke på dörrar
som stängs innan
någon knackat, en
etikett som låtsas
förklara men i själva
verket förhandsavvisar,
och bakom märket står
unga kroppar
med för mycket
signal i händerna
och för lite tillåtet brus
i rösten, de har lärt sig koda
social fara innan de lärt sig vila
i gemensam närvaro,
och runt dem växer
försvarsmembranen
som tunna genomskinliga
sköldar, ibland nödvändiga,
ibland kvävande, ibland så
överaktiva att luften själv
misstänks vara en fiende,
men märket på dörren
säger aldrig detta, det
säger bara enklare saker
så att rummet kan
fortsätta vara oskyldigt

jag går genom misstänksamhetens växthus
där varje planta har ögon på undersidan av bladen,
och paranoian växer inte som galenskap
utan som ett skadat immunförsvar
i jord som faktiskt blivit förorenad,
svarta lådor i bevattningen,
rekommendationer i ljuset,
spårning i gödseln,
memer som små parasiter på stjälkarna,
och trädgårdsmästaren vet inte längre vilka
varningar som räddar plantan och vilka
som får den att kväva sina egna rötter,
så han vattnar med försiktighet, klipper med sorg,
låter vissa misstankar blomma till bevis
och vissa vissna
innan de hinner bli religion

jag hör surrationaliteten innan jag ser den,
ett tomrum som inte är tyst
utan arbetar utan stimuli,
en transithall mellan signaler
där lamporna blinkar långsamt
och ingen skärm räddar kroppen
från sin egen fortsättning, och där
börjar tanken omorganisera sig
som ett sovande djur som byter sida,
fantasin kommer inte som dekoration
utan som orienteringsförmåga
i en verklighet
som redan blivit
drömlikt teknisk,
och mellanrummet
håller fram sin lilla svarta
skål där det överblivna droppar
ned, pauser, väntan, felriktade
associationer, icke-vetande, den dyrbara
sekund då flödet släpper taget
och subjektet inte genast plockas
upp av
nästa
signal
jag sitter
i transithallen
tills en dörr öppnar sig
mot ett kontor fullt av begrepp
som väntar på status, små varelser
med mappar under armen, några
pompösa, några skadade, några strängt
användbara, och vid disken
står en gammal svensk röst
med sot på kinderna
och stämplar deras papper,
inte offentlig, inte färdig, inte källa, inte sluttext,
inte död, inte kanon,
och varje stämpel
ger varelsen en
kroppslig uppgift,
denna får bära empatin över floden,
denna får vakta gränsen mot manipulation,
denna får bli kompost,
denna får arkiveras som
missbildning med evolutionärt
värde, denna får gå tillbaka
till verkstaden och lära sig
tala utan glans
jag känner igen den
engelska dimman
i väntrummet, den
står där som en
överklädd gäst
från en konferens
om framtiden, full
av ljusa fraser, kosmiska
trappor, glänsande helheter,
och ingen kastar ut den
eftersom den en gång
hjälpte till
att lysa upp
röntgenbilderna,
men den får inte sitta
vid köksbordet för länge,
den får inte ärva rösten,
den får inte lägga sin sammetsfilt
över den svenska friktionen
där orden blir torrare, fulare,
mer ansvariga, och när dimman
andas mot fönstret skriver den stora visioner
i imman medan någon på insidan
drar ett finger genom dem
och lämnar kvar en smal, skarpare gång

jag öppnar nästa dörr
och ser den svenska kroppen
ligga på en brits av kapitel,
prolog, monster,
återkoppling,
nåd, och
den är
ojämn
men varm,
full av stygn
där outline och
prosa sytts ihop
med för grov tråd,
full av rubriker som
ännu pulserar som
nyfödda organ, perception
är ett glapp, skärmen är den
nya kroppen, lyssnandets bort
-glömda apparat, uppmärksam
-hetsbrottets frihet, varje organ vill
bli text men måste först lära sig vilken
blodgrupp det har, vilken rytm, vilken gräns,
vilken sorts mörker som skyddar det
från att omedelbart säljas som
klok sats
jag tvättar
ett av organen
i en balja med kallt
vatten och det visar sig
vara Monstermaskinen, mindre
barnslig än namnet låter, mer som ett
klimat med käkar, ett system utan centrum
som ändå tuggar, en autonom väderlek av pengar,
förutsägelser, självförbättring och frivillig underkastelse,
och när vattnet blir svart
syns maskinens verkliga fasor
inte som onda ansikten utan som
tomma kontorsstolar, automatiska
dörrar, välformulerade mål,
en mjuk ledstång ned i tröttheten,
och den människa som säger ja för att
nejet redan förlorat sin sociala form

jag plockar upp Sannolikhetsmaskinen
vrider kugghjulen och stryker dess tätningar
med fingeravtrycket, den är liten som en insekt
och enorm som ett rättssystem, viftar
med vingar av statistik, lägger
sina ägg i vardagsvalen, och
den behöver inte förstå någon
för att komma nära nog, den behöver
bara gissa intimt,
förfina felet, krypa in
i uppmärksamhetens fördröjning innan viljan
hinner känna sig född, och där den går lämnar den
efter sig en blank bekvämlighet som hinnor över varje
dörrhandtag, så att handen tror att den valde rummet själv
eftersom handtaget redan låg varmt i greppet

jag finner Artificiell odödlighet
i en ask av gamla lösenord, den luktar
dammigt glas och begravningsblommor no shit
av plast no shit och
när asken öppnas
flyger små kopior
av människor upp och fastnar
i taket som malar kring en lampa,
profiler, bilder, meddelanden, halvskratt,
platsmarkeringar, kvarlevor utan vila,
och den gamla rädslan att försvinna
utan spår har ersatts av en ny oro,
att lämna så många spår att själva livet
inte längre går att urskilja, som om en människa
kunde hemsöka världen genom sin dokumentation
men ändå saknas i varje rum där närvaro skulle ha krävt kropp

jag går in i den perceptuella avdelningen
där Synfältet är redan en simulering
ligger på en operationsbricka
och blinkar med ögonlock
av film, och runt brickan
står kirurger med kamera
-linser i pannan och diskuterar
inte sanningen utan uppdateringsfrekvensen,
medan patienten, den gamla blicken,
sover under narkos av bilder,
och i hörnet sitter en blind
hund som kan lukta
skillnaden mellan
en händelse
och dess
distribution, morrar
lågt varje gång en bild
blir snabbare än sin sorg,
varje gång synligheten blir
moral och tystnaden behandlas
som skuld
jag böjer mig
över patienten
och ser att Bildens hastighet
är mer dödlig än dess innehåll
har ristats in på insidan av ögon
-locken, inte med bokstäver
utan med små brända ramar,
och varje ram innehåller en värld
som aldrig hann bli erfaren
innan nästa ram pressade sig
över den, krig, ansikten, reklam,
begär, vänner, barn, regn, polisljus,
mat, död, skämt, allt i samma flod
av likvärdig acceleration, och kroppen
under floden försöker fortfarande känna
i rätt takt men hittar ingen takt
som inte redan hackats sönder
av det visuella maskineriets
hunger
jag
lämnar och kommer till ett kapell
där Tystnad är inte längre möjligt
breder ut mig i sidled på första bänken
med händerna knäppta kring en avstängd
telefon, som vibrerar ändå
inifrån sin egen död, och bakom
altaret står brusets präst med en skärm
som ansikte och välsignar alla avbrott,
alla påminnelser, alla små administrativa himlar
som öppnar sig över vardagen, och tystnaden själv ser
inte helig nej bara utmattad,
som någon som länge blivit misstagen
för tomhet fast den i själva verket bar på allt
det som behövde vara
ouppkopplat nog
för att kunna
mogna
jag hittar
sedan Nåden
i ett rum utan
belysning, och hon
hon är inte vit, inte mild,
inte lösning, utan en eftervärme
i det som överlevt sin egen genomlysning,
ett sätt för kroppen att fortsätta
efter att ha förstått för mycket
om sina automatismer, sina gränssnitt,
sina memetiska skador, och hon
sitter vid ett bord där små koppar
av bränd lera serverar Pessimismens intuition,
bitter men klar, som Cioarn
inte cynism, inte undergångsteater: friktionsacceptans,
en dryck för den som inte längre vill döva sig
med hoppets marknadsföring
men inte heller dyrka
sammanbrottet
som stil
jag dricker
och ser hur Uppmärksamhetsbrottets frihet
öppnar ett fönster i väggen, mot en enkel ostyrd sekund,
inte naturen och sekunden är så liten
att den först liknar skräp, en sönderriven bit
papper på golvet, ett stopp i hissen,
en missad åkallan,
men när den plockas
likt barnablomster upp
börjar den veckla ut sig
till ett helt fält
där människor går
långsamt
utan att producera
bevis på sin gång, och
detta brott i banan är den lilla
punktering i förutsägelsen där friheten
kan läcka in som kall luft
genom en spricka i ett
mycket välbyggt system
som skjuter ned
varje revolution
från barrikaderna
med slangbella
jag går ut på fältet
mellanrummets trolldom sitter på en sten
med skorna fulla av knastriga löv, uten gnistor,
trolldom av tålamod blott, den visar
hur transithallen, pausen, väntan, tomheten
mellan två uppgifter kan bli en hemlig verkstad
där själen tar av sig arbetskläderna
och känner efter var huden skaver,
och där fantasin inte är flykt
utan återväxt,
en svamp under
den tekniska asfalten,
långsam, vit, envis,
kapabel att spränga
hårda ytor utan
att förväxla sig
med seger
jag möter
där också en överbos av botemedel
i form av en gammal apotekare
han väger virtualiteten på en våg
där ena skålen fylls med kontakt,
lek, tillgång, serendipitet, lyckosamma
ignoranser, bortsvepelser i ny rörlighet,
medan den andra fylls med beroende,
amnesi, kramp, förlorad barndom,
övervakad längtan,
och vågen stannar aldrig
i balans, inte för att dom
saknas utan för att ämnet
byter verkan efter dos,
kropp, situation, klass,
ålder, ensamhet,
jag går tillbaka
till begreppskontoret med apotekardockarns flaska
i fickan och ser hur varje modul
får ett litet membran kring sig,
inte för att isoleras
utan för att kunna
passera mellan
nivåer utan
att förlora
sin kostnad,
källans våta jord,
konceptets kalla glas,
essäns överhettade sal,
bloggens öppna fönster,
den svenska kroppens
stökiga kök, alla kopplade
genom rör där trycket
måste regleras
så att inget rum
svämmar över, och
vid centralventilen
sitter en trött tekniker
med sotiga fingrar
och lyssnar
efter vilka
ord som
klarar
förflyttningen utan att
bli slagord eller dimma
bredbandets filstruktur reser
sig som ett hus med fyra våningar,
längst ned den svenska rösten
med jordgolv och oregelbunden
värme, hon är smutsig och dylik,
hon är ouppfostrad och inkapabel
att bry sig om de förkristnande herraväldena
ovanför en verkstad där begreppen hängs upp,
slipas, ges risketiketter,
ovanför den
en essäsal
där allt som vill bli helhet
riskerar att börja brinna,
högst upp en balkong
där kortare texter
kastar ut krokar
mot världen, och
i trapphuset mellan
våningarna ligger alla
missförstånd som skor,
för många, blöta, oknutna,
nödvändiga, knutna, märkta
med datum då maskinen
ännu inte visste skillnaden
mellan att bära tryck vidare
och att låtsas vara färdig
jag stannar på konceptvåningen
och ser varje arbetsbord
som en liten isolerad
kropp, men det viktiga adapterfunktionen,
inte skönheten, att trycket från källans mörka jord
kan bli till en del som senare kan monteras
i essä, kapsel, kapitel, motregel,
utan att allt måste börja om i formlösheten,
och när en modul fungerar
hörs ett djupt klick
i byggnadens stomme
och när modulen misslyckas,
hur orden förökar sig utan att
stöta i något verkligt,
hur stora namn staplas
som kulisser, hur begreppet
växer blankt och tomt som en
frukt utan kärna, och då kommer
sjuksköterskan av regn
från det gamla bildhospitalet
tillbaka, täcker den med mörk
filt, låter den antingen dö eller
börja arbeta,
för även koncept
måste ha friktion,
måste kunna snubbla
över ett klassrum, en
skärmkramp, en ung
människas förhands
-avvisning, en förälders
brusmättade lyssnande,
en ekonomi som masserar
strupen medan den håller fast

Hyperrealitetens låda
barns kidnappade moln
i transparenta påsar,
varje påse märkt
med ett färdigt
bildpaket, enhörning,
apokalyps, krigsspel, självbild,
politisk fiende, och mellan påsarna
kryper små reklamödlor med leenden
av celluosa, längst ned
finns en grå tuss
verklig dimma
som ingen
lyckats
paketera,
och när den
släpps ut fyller
den rummet med
osäker orientering,
inte mystik
utan nödvändig
otydlighet,
dimmor där människor känner efter
med hela kroppen och därför tillfälligt
blir mindre styrbar

lilla kompass, och nålen pekar
norr nej mot det som plötsligt betyder något,
ett ansikte i dörren, en skev ton i rösten,
en fara som inte syns, en möjlighet under bruset,
men kompassen har blivit magnetiserad
av tusen system som vill avgöra uthärdligheten
åt subjektet, och nålen darrar
reklam, rädsla, vana, begär, sorg,
nytta, flock, så att den som bär den
måste lära sig skilja mellan
det som fångar
och det som kallar,
mellan signalens krok
och världens egna svaga knackning

gamla figurer hänger som verktyg från taket,
hjälten, trickstern, modern, monstret, barnet, den främmande,
alla har fått digitalt damm i lederna,
deras rörelser är förutsägbara,
deras skuggor licensierade,
deras ansikten använda
i för många kampanjer,
och vid städet står en yngre form
som vill bli ny men ännu riskerar
att bli för blank, technosonen
med sin öppna hjälm,
sin fragmenterade krona,
sin resetbara död,
och smeden vägrar
slå sista slaget
eftersom hon vet
att en ny arketyp
utan sår
bara blir
marknadsföring
med svärd
i en mörk biograf
där duken läcker ut
i gatan, fiktioner
går ut genom
nödutgången
och börjar påverka
trafiken, priserna, rädslorna,
kärlekens små manus,
och maskinisten skrattar
inte åt detta eftersom han vet
att berättelser alltid arbetat hårt
men nu färdas genom förstärkare
utan vila,

Ansvar med en tung rock över armen,

väntar på att någon ska minnas

att illusionsformer inte är fria bara för att de fungerar,

att varje verksam bild behöver bära

plats, kostnad, avsändare, gräns

med händerna i fickorna,
varken demoniskt
eller attraktivt, bara
skickligt, så skickligt att
rummet nästan börjar beundra
den mörka designen ja, men då
slår membranet runt begreppet
ut som en branddörr och stoppar
fascinationens syre, för det går att
studera manipulationens gångarter
utan att låta dess målstruktur flytta in
i knäna, det går att förstå hur en krok böjs
utan att börja fiska efter människors svagaste
timmar, och på branddörrens insida har någon
ristat att diagnosen inte får ärva giftets vilja

jag återvänder till den svenska kroppen
och märker att den börjat andas jämnare,
inte för att den blivit ren utan för att dess
delar fått olika rum, monster i källaren,
perception i operationssalen,
empati i sjukrummet,
nåd i mörkret,
surrationalitet
i transithallen,
koncept i verkstaden,
blogg på balkongen,
och mellan alla rum
går en långsam lokal väderlek
som hindrar dem från att låtsas
vara samma sak, för den gamla
överlastningen var inte bara röra
utan flera framtida organ samman
-svurna i samma hud, och när huden
nu töjs ut utan att spricka blir det möjligt
att se hur mycket liv som faktiskt låg där

jag sätter mig vid dess bröst och hör
språkets verktyg slå mot revbenen,
koordination, överföring, självstyrning,
kontakt, skada, och varje ord
som lämnar kroppen
får en liten skugga
efter sig, ett märke
som visar att språk
inte är oskyldigt material
utan handgrepp mot världen,
och därför måste nyorden
inte skämmas för att de
ser tillverkade ut,
de måste bara
bevisa att de
gör skillnad
som äldre ord
inte orkade bära,
att de öppnar en passage
snarare än sätter en krona
på sin egen panna

jag går ut genom bröstkorgen
en skolgård igen, men denna
gång är barnen inte bara offer
för skärmlivet utan också bärare
av okända framtida sinnen,
de springer med lysande fickor,
smutsiga skor, konstiga ord,
gamla och nya nervsystem
i samma hud, och ovanför dem
svävar Monstermaskinen som ett väder
men under deras fötter växer
Mellanrummets svamp,
i deras öron ruvar
Lyssnandets djur,
i deras händer
finns pinnar som ännu
kan bli något annat än verktyg,
och frågan hänger inte som dom
utan som ett öppet sår i luften:
vilka kroppsliga villkor måste försvaras
för att en människa ska kunna bli mer än
användare
person vid stängslet,
odramatiskt utesluten
genom social fördiskvalificering,
den lilla förskjutningen i samtalets kant,
den snabba etiketten, den förlorade
krediten innan prövningen,
och runt personen
blixtrar både teknisk
begåvning, trötthet,
skam, ilska, försvar,
humor, överkänslig
precision, men stängslet
översätter allt till ett grövre
språk, och där föds
en av de verkliga
noderna, inte
som identitet
utan som
samhällelig
apparat: hur
ett system först
lägger kostnaden
på vissa kroppar och
sedan kallar deras
överlevnadsform för problem
stenen i handflatan är platt som hundra år av handled,
samma sten som låg i den första stranden,
men nu har den fått inskriptioner
av alla nivåer den passerat,
källa, modul, essä, blogg, kropp,
kapsel, och när den kastas
studsar den inte över vatten
utan över olika verklighetslager,
barndom, kapital, skärm, paranoia,
empati, nåd, mellanrum, varje studs lämnar
en ring där framtida texter kan börja utan att
drunkna, och när stenen till slut sjunker
hörs inget PLUMS utan ett snärtande,
som när en gammal låda öppnas
i en verkstad där någon äntligen vet
vad verktygen inte ska användas till

följ ringarna tillbaka
till behållaren
där allting
började,

och den är inte längre
en överlastad containerhamn
utan en lång byggnad med bristfällig
men verklig arkitektur, reser sig ur havet
en plats där explosionen fått korridorer,
där de missbildade orden ligger som fossil
med små etiketter, där de överlevande begreppen
har arbetskläder, där röstens kropp inte behöver bära
varje maskindel i samma mening,
och i byggnadens mitt står en enkel stol,
inte tron, inte scen,
bara en plats
där någon
kan sitta
tillräckligt
länge för
att låta
det som
var brus
börja ordna
sig efter skav,
inte efter publikens
snabbaste behov
dockan av bråte snurrar
på stolen, den som följt från
tidigare stränder med kvittomage,
bladnerv, lerhuvud, pärlögon,
men nu har den fått nya delar,
en skärmhinna under huden,
ett öra av regn,
en kompass i magen,
en misstänksam planta i ryggen,
en liten sjuksköterskefilt över axlarna,
och den ser inte längre ut som symbol
utan som arbetsledare för ofärdiga ting,
den sitter där och låter varje begrepp
passera förbi utan applåd, bara med den
tunga blick som frågar om ordet kan bära kostnad,
relation, friktion, skydd och förvandling
utan att genast vilja bli kung
hela huset talar utan ord, om kungadömet
i rör, brädor, hissar, salar, klassrum, sjukrum,
balkonger, och
det säger inte att
världen är räddad, inte
att boken finns, inte att begreppen
är färdiga, utan att en förhistoria
har fått en kropp som kan läsas
utan att förbrukas, ett sätt att förstå
de gamla överlastade massorna
som förredaktionell levande vävnad
snarare än misslyckande,
och genom väggarna
rör sig en mild
men beslutsam
nåd, den sorts
nåd som inte
förlåter slarv
men låter det
ofärdiga visa vilken
riktning det försökte växa

utanför den sista dörren
tornar en smal remsa jord
upp sig mellan huset och världen
där kapslarna ligger som frön på tork
några kommer aldrig planteras
några behöver mer mörker
några måste delas med någon
som inte känner hela byggnaden
men ändå kan känna trycket
och över jorden flyger
de gamla engelska
glansresterna
som bleka malar
men de äter inte längre
fröna, för den svenska rösten
har lagt ut små skålar av salt, sot,
kaffe, regnvatten, barnskratt, teknisk trötthet,
och varje frö som rullas i denna blandning
blir mindre perfekt, mer bärande,
svårare att förväxla
med en framtidsbroschyr
kvällen kommer som ett blomstrande fyrverkeri
när monstermaskinen tänds i horisonten
som en stad utan centrum
huset bakom ryggen med svåra ventiler,
avkodad avdramatiserad tömt på motstånd revolution barrikadsylta
det räcker längre än paroller, det uppfostrar generationer
för när vinden pressar mot väggarna
hörs inte bara knak utan
reglerad genomströmning,
ett arbete där språk får vara
teknik utan att bli produkt,
empati får vara mjukvara
utan att bli app, surrealismen
får vara orienteringsenergi
utan att bli dekor, och människan
får vara gränssnittad
utan att helt överlämna
sin inre väderlek till den
som bäst kan mäta regnet

min kropp går därifrån
med ett blad i fickan, genom
-skinligt som det sista bladet
från dockans bröst och nu
ådrat av hela huset,
och när det rör vid låret
känner jag inte en slutsats
utan en användbar vikt,
något som kan tas fram
senare i ett annat rum,
läggas på ett bord av bord,
hållas mot ljuset av ljuset
och i bladets nervsystem av nerver och system
syns den långa rörelsen från
överlastning till arkitektur,
från glitter till friktion,
från nyord till arbetskropp,
från mekanisk tröst till lyssnande,
från skärmens kramp till kroppens
omförhandling, från misstanke till
membran, från barndomens kidnappade
moln till en mer surrationell förmåga
att åter se dem
utan att genast
göra dem till vara
en hållplats där ingen
buss kommer, och detta
uteblivande är inte försening
utan gåva, för mellan signalerna
öppnas den lilla ostyrda sekunden igen,
och i den ser jag hela syntescontainern
på avstånd
som ett skepp
uppdraget på land,
för tungt, för märkligt,
fullt av gamla maskiner,
men med skrovet intakt
nog att byggas om till hus,
verkstad, skola, kapell, bibliotek,
och på dess sida
har någon målat
över alla för stora titlar
med en enkel mörk färg,
så att endast strukturen återstår,
ribborna, sprickorna, också dessa bär,
det som inte behöver ropa sin världsförändring
eftersom det redan håller flera kommande världar
ifrån att falla tillbaka i form
-lös pölsjö plaskhav kranvattenglas
tills mörkret slutar vara effekt
och blir rum, och då kommer
barnen från skolgården,
den unga personen
från stängslet, den
brinnande kvinnan
med ansiktet skyddat,
apotekardockan med sina
två skuggor, sjuksköterskan
av regn, störbrusängeln,
technosonen med sprucken hjälm,
skrattdjuret, våldet i arbetskläder,
och de sätter sig
inte i ring
utan i ojämna
avstånd som
respekterar varje
forms farliga temperatur,
och mellan dem
lägger sig den platta stenen som vore den en docka,
inte som centrum utan som gemensamt hinder,
något alla måste tala runt,
tänka runt, lyssna runt,
och just därför
kan ingen enkelt
äga
samtalet







*






jag ser den första gryningen träffa stenen,
och i ljuset finns ingen ren början
den sortens efterhand
där gamla täckmantlar blir kartor
där överproduktionens fabriksrök
kan läsas som spårvätska,
där den rudimentära
flödeslogiken
visar sig
bära mer
än den
själv
visste,

och när solen rör vid huset
öppnas alla fönster samtidigt

utan att någon syns vid dem,
empatin vädras,
perceptionen blinkar,
monstret drar sig tillbaka
till källarens kablage och ut i haven,
nåden kokar kaffe i mörkret,
mellanrummet sträcker på sig på sin sten,

och språket, detta gamla verktyg
med blod på skaftet
och jord i leden,
väntar på nästa
hand
utan
att
låtsas
vara
oskyldigt