jag gav Morrkällan
första steget genom
templet, och steget spann

innan stengolvet
sin tyngd,
kraftpälsen
över planen

som en varm arkivlucka från krafs krafs krafs,

morrhåren drog fågelflyktiga väderstreck genom luften,

svansen vek ansvarslärans mjuka kött åt sidan

och öppnade en smal sidogång med fågelmasken

där skötselordet tappade sin myndiga hållning, schas

och när djuret blinkade och sa gud vad tråkig du är

hörrödu bytte byggnad
-en gestalt: rödvit, blåvit, svartvit,
helgedom blev matskål,
matskål blev rotunda,
rotunda blev sovande bokhållare
med klor av porslin
och små lappar av mjölk
kring munnen,





/rotenur/





jag sade vård och ordet kom ut
som bandage kring en pälsad gud,

sade omsorg och omsorgen

sträckte genast fram kvitto,

formulär, veckoschema,

tilldelad ömhet, en liten
hushållsmässig tron där
världen kunde stoppa in det levande

och få tillbaka en ren plikt, medan
Morrkällan gled genom den förvildade trädgården
med den myndiga lättja som tillhör urspår
-ade varelser som känner grundritningen
och väljer tyst pedagogik, gräset reste sig

genom måttbanden,

maskrosorna stämplade efterlämningsfärger
som undantag i jordens panna,

och porten visade sig vara djurets bortvända rygg

när ropet föll genom regn,

genom mjölk,

genom mineralisk bokföring,

på riktigt alltså:

jag följde ropets doft NED

genom Askglansens fuktiga STAM

där Djuphavsfarsen spelade ut vatten i lungorna
och kören skrev på barkens blanka hud

med fågelrester, lomkurvor, pärlemorssömn och DIMSALIV,

varje tecken drog ett konto

ur övervåningens torra värld,

varje bokstav lyfte en tråd ur framtidens väv,

varje fjäder föll uppåt och gav skulden ett ansikte

i samma stund som skulden upplöstes till våt glans,

och läsbarheten stod på gården som en staty,

hungrig efter början, MITT, SLUT,

barns utvecklingssamtal,

vuxnas renoverade orsaker, längtar!!

åh herregud vad man dreglar

vid blotta tanken på att investera sålunda

medan skriften slickade

sitt namn från fällans metall

och fjälltopparna snuddrörde vid

himlarnas vårtgårdar JAVISST!

jag lät stranden gå GENOM

bröstkorgen







/rotenur/






med "färgsand" mellantänd
-erna, och Strandtelningen

han heter så nu, eller hon
vi får se, BAR

körkortet
som en kemisk
måne i regnväskan,

mattpiskarålen låg hoprullad i kalendern,

plug and play liemannen

stod vid sängkanten

och provade liksom testade liksom

anmodade liksom härdade pulsen

med kall sked, mellantänd

Pennkäft öppnade sin rektangulära mun,

Grindtabletten blänkte mellan hjälp och lydnad,

och telningens vägran var så kort att den kunde bli nål,

så vass att tiden fick ett hål i kinden där
tårtlager, räkor, majonnäs, kolumner, kvitton
och korsvillfarelsens purpur började rinna UT

-ANFÖR som festlig sörja kring

nederlagets första, andra, tredje

SÅLD TILL blodsservett jag
stack nålen djupare i tidens blå kind
och såg sandkornen byta plats med yrken,

vågorna begära bokslut,

fotspåren få organisationsnummer,

medan färgen spreds genom ångern

som bläck i mjuk vävnad, och UR DYN

reste sig en Antikatalog, dawkinstjärna

pressades till ett enda astronomiskt kreatur

sådan muskelvävnad med horn av //rotenur// tystnad,

juver av fornvärme och stiletthovar

som slog mot himlens undersida,

och kamrarna vek sig genom varandra

som tarmar i en kropp

som lärt dig att

bära flera rum samtidigt.







/rotenur/ RABBLA LÄRDOMARNA







jag såg Genomföraren
stå där som tjänst, möbel
och blankpannad process, en
mild parfym av realiserbarhet kring
axlarna, en stol i handen, en kalender
vid bröstet, en fungerande röst i fickan,
en bostad där katastrofen fått gardiner,
sophämtning och vänligt ljus, fint

man packar livet från golvet upp

man man man oherregud ja

det är så man bereder HÖGT I TAK

och hans och hennes begär talade GENOM
de fraser som gärna låter hjälpsamma:
kom igång, ta en sak i taget, svara när rösten
kallar, håll ansiktet brukbart, låt kroppen justera
sin gång, låt smärtan bli ergonomi, låt den slarviga
trädgården förvandlas till väldoftande odlingsvigör med mat
-skålens regnglansblanka underström...

jag hörde hur Genomföraren...
åt rörelsen




//ROTENUR// ROTENUR// ROTENUR//


tautologier om tautologier
som kunde öppna fönster, åt
trögheten som kunde bli revolt, åt
den oreducerade pälsens försvinnande, åt
BARRIKADERNAS ENVETNA LOPPISTRUG
gräsets vilda motstånd
före städningens
första
tanke, och
hänga? ah
han gav tillbaka
en skål så ren att den
nästan sjöng, med ordet PLIKT
som nästan nynnande, med ordet
KROK ingraverat under kanten, medan
Morrkällan på avstånd slog med "svansen", "långsamt"
ett ömsom lodrätt "väder" av ömsom "päls" och ömsom "dom",
en två tre VID GOD VIGÖR
levande spricka i //hushållets kalkyl //

där varje eftermättad klangbotten från
exempelvis porslinets divisionseko
avslöjade hur mycket liv som krävts
för att ordningen skulle få glänsa en gengång

-are jag såg bilden luta! gitarrerna i mina ögon!
synestetiker som jag tjänar multum på era barn!
vi designar drypande dignande produktupplevelser
som sakta men säkert blir verkligheten självt!

därför att golvet, ögat,
apparaten bakom ögat
och familjens kollektiva
fokusmotor hade flyttat
vågen ur sin egen mitt,

"Tilt" blev en liten hiss i själen,

"Shift" en social centimeter,

tillräcklig för att föra hela livet

från sår till hållning, och?!

hänga, ah :)

under glaset

låg Miniatyrstaden

där människor med

verkliga nervsystem

vandrade som

tankefigurer, hemmet

minskade avgrunden

tills lavinen kunde täcka den,

hyreskontrakten gäller produkten as-is

//INGA KLAUSULER//

amfetaminet höll tillbaka mörkret

med nästan from precision

och ansiktsdjuret levererade

normalväder över huvudets

framsida. jag svarade

när någon ropade,

och rösten kom

från ett annat hyllplan,

välpolerad, lagom varm,

möblerad med mjölk

och vardagsljus, medan

kroppen under rösten bar

sina möjliga liv

som fastsydda

rockar




av glas,

såg igenom tvivelsutan men visste
att där är glas och där hoppar min
tanke förbi glaset och så vidare

dalen tryckt mot ena skuldran,

Morrkällan sovande i ena lungan,

Djuphavsfarsen skrivande

på revbenens insida,

Strandtelningen med horisontlinjen kring knäna,

... Genomförarens

serviceöga kundklubb

blinkande från tempelkrokens

kyrkokökslampa, och?!

varje rörelse i rummet

fick den skövlade ton

som passar där katastrofen

lärt sig grundläggande artificiell marknadslogik

fingrarna som pikadoll, nu uppemot pannan

vänder mot dig loser

jag drog i rockarna

och huden följde med

som tunna kartblad,

floderna låg i axelvecken,

fälten vecklade ut sig över bröstet,

en liten väg kröp från "nyckelbenet" till "köket",

och i lungans pälsiga kammare

- här är det ju för bövelen översvämning vadfan, spann Morrkällan med templets gamla middagstonfall, sfinxsandhammarsprickenäsan i vädret,

medan Djuphavsfarsen vägrade låta kören sova sött

ristade fågeltecken i brosket

och Strandtelningen körde sina yxor

genom den färgglada ängen, varje slag

delade kalenderns mjuka ål,

varje flisa luktade räka, metall,

skolgård och den lilla triumf

som uppstår när en vägran

hinner bli föremål före förklaringen.





/ROTENUR/ UTROTEN & OTRUT/


jag gav djurriket löftet om suveränitet,

och löftet blev ett rum med lucka,

luckan blev undantag, undantaget blev filt,

filten andades av "egen värme", ingen behövde svepa in sig

och ur vecken hördes templet
dess väggars "infrastruktur" och denna sällsamma
särskilda sövande spritt språngande byråkrati
blankarkskrav på klosterschematisk klinisk dukning,

ett spinnande dekret som skakade galler
mellan heligt och praktiskt, gäsp,
tautologitautologi FORT där varje matskål
var en liten rotunda,
varje hårstrå en arkivtråd,
varje saknad tass ett sigill på
världens ovilja att helt gå in UT
i familjens mätbara vardag, DE ÄR DÄR UTE
de är helt lost... söta vackra fina snälla

och Dockan av bråte
satt vid tröskeln
med kvittomagen öppen
för att samla det ansvar
som spillde över kanten,

jag såg Dockan! Hon lyfte sina pärlögon
mot fönstret där Brännkvinnan
stod i regnets bakvända flöde,
Brann som MAN GÖR lågorna
kring hennes axlar skyddade ansiktet
med varm otydlighet, och hennes hand
förde över ett rött ljus till Morrkällans päls,

de lät klappa varandra till så att varje hårstrå
sprakade och förkolnade liksom
blev en liten brandväg
genom huset,
matskålen
glödde
som
en
hamn, någon har hällt råborrad raffinaderisörja
i bokhållarens porslinsklor där det smälte till mjölk,

och Genomförarens stol
började knarra, suck, nu igen...

av den gamla värme hos dikotomier och dualiteter
som föregår alla blanketter
och gör plikten darrig i benen,
som gör mig plaskande pöl i grenen

jag gick genom brandvägen

in i den slarviga trädgårdens

andra lager, där jorden ruggigt nog
det är svårt att beskriva hade du varit där
hade du förstått bättre men ja
jorden hade päls på insidan

och maskrosorna bar små kronor
av skenbar förvaltning inför säsongsskiftet,

där gräset skrev sina egna regler i fukt och sly,

där askens rötter höll om underjordiska mjukisbrev,

och där Antikatalogens kreatur betade himmelsmörker

med spiralhornen sänkta, medan Dockan

samlade tappade kvitton i magen (det vet vi vid
det här laget gäsp) och Brännkvinnan
planterade glöd i varje formulär - hon var grym på det

som försökte hon göra trädgården lydig före blomningen,

jag fann Strandtelningen vid vattenbrynet
större än förut
och ändå
med skolväskans
måne kvar mot ryggen,
hon lade körkortet i sanden
som en liten himlakropp
och lät piskmatteålen ringla
kring kalenderns rutnät,

Pennkäft gäspade upp sitt rektangulära mörker,

Grindtabletterna stod som bleka vakter
längs en miniatyrväg mot farstuspegelns pillerkartor,

och telningen log med en nål mellan tänderna,

en kort vägran skärpt till silver,

redo att sticka tiden igen

där den låtsas vara naturlig.






//ROTENUR//





jag följde nålens nästa stygn

genom stranden och hamnade i Kammerkroppen,


där rummen låg vikta i varandra som varma organ,

jag gick tillbaka till huset med hålet i famnen,

och huset tog emot det som ett nytt rum,

ett mjukt saknadsrum med päls längs listerna,

mjölkdoft i taket, mineralisk bokföring i golvet,

där ropet efter Morrkällan kom tillbaka som regn

i stället för svar, inte ens en röstbrevlåda liksom, bara

fortsätt fortsätt hoppas hoppas håll ut håll ut

och där varje föremål bytte taxonomi

med ett annat

för att skydda

djurets rörelse:

nyckeln blev tass, dörren blev blinkning,
matskålen blev måne, arkivet blev sovplats,



porten blev frånvaro, frånvaron blev port.




jag satte mig i saknadsrummet och såg ansiktsdjuret krypa ned från huvudets framsida, trött av normalväder, lägga sig i mitt knä som ett lydigt men utarbetat husdjur, och bakom dess slutna ögon rörde sig Miniatyrstaden med sina pedagogiska filurer, varje tankefigur bar ett nervsystem av glas, varje glasnerv bar en liten rock av framtid, och när Brännkvinnan ack så väldoftande lutade sig in genom fönstret började rockarna smälta, lager för lager, tills huden under dem fick lågblåsarsand i porerna,

kattpäls och barktecken

i samma såriga glans

jag höll ansiktsdjuret

stilla medan Dockan sydde
om dess väder
med tråd från

Askglansen,

gjorde munnen långsammare,

blicken skevare, kinderna mindre användbara

för Genomförarens möblerade röst,

och Strandtelningen stack sin nål genom

den sista fasaden så att tiden läckte ut i små
festliga
klumpar
på golvet, garageartiklar, undervattensväsen
och klisterhjärtan, illrött laservätskande servetter,

all denna högtidliga sörja

som brukade kallas början

men nu fick ligga som kompost

vid templets tröskel. likt ett lemlästad färskt kadaver

jag öppnade komposten

med en sked av kall puls,

jag var visst liemannen med sina kodsnuttar

och därmed kröp Antikatalogens små beståndsdelar fram,

blodiga klor hos fågeln med getens öga i snurrstigning,

fåret med stjärnans hovar,

kalven med oxe i bröstet,

spiralhornet med tystnadens mjuka mjölk,

ett helt varelsepaket

som vägrade sorteras

och därför blev mer verkligt

än katalogens alla rena burar, max åtta stycken

och när Morrkällan satte sin tass mitt i flocken

lyfte hela kreaturet nosen mot himlen

och råmade fram en ny geografi

där tempel, strand, hem, arkiv och trädgård

låg som organ kring samma spinnande kärna

jag gick med flocken upp genom huset, till skocken på åsen
som var en stolsrygg
genom kökets gardiner,
genom korridoren där
jag förstod att början
hade varit en "metallisk" "kemisk" "morrande"fälla åt
byggnaden, "infrastrukturen", "väggarna" ,

och byggnaden hade
... ja, tagit emot fällan
... ah, som gåva, det
byggnaden behövde
för att kunna gå
något om miste:

en docka med mjölk på händerna,

sand i munnen,

barkskrift i revbenen

och ett spinnande tomrum

där systemet nyss hade stått