Felsteget blir tillräckligt skevt
för att marken ska minnas det,
en liten förskjutning i sanden
där dockans fot av bark sjunker ned
och drar med sig ett blad
som om bladet vore en karta
över allt som ännu inte fått kallas land,
och omkring den börjar öns bråte röra sig
i samma försiktiga oordning,
kvitton vrider sig som döda fiskar,
en rostig kapsyl blänker till med lilla sol,
en bit blå plast slår mot en sten
med sådan envishet
att ljudet
nästan får karaktär,
nästan får namn,
nästan får rätt att stanna
barnet följer efter men
inte nära, för något i dockans rygg
kräver avstånd, en annan sorts säkerhet
än vördnad, den tunna luft
som måste finnas mellan hand
och levande ting
för att ingen ska
börja äga för tidigt,
och där avståndet öppnar sig
växer en gata upp ur stranden,
först som mörk fukt i sanden,
sedan som gatsten, sedan som
ett helt stadskvarter där fönstren
är svarta på dagen och ljusa om natten,
där människorna rör sig med ansikten
som halvt tillhör kroppen
och halvt väntar på att kallas
tillbaka från någon annan plats
på trottoaren ligger en telefon
med sprucken skärm
och visar inte längre
något särskilt,
bara en bild
av himlen ovanför
sig, ett moln går
långsamt över glaset
och blir kvar där
som en gammal skuld,
och när någon böjer sig ned
för att ta upp mackapären
hörs havet ringa inuti den,
snäckvågor med millimeterprecision
kluckar som administrerade suckar,
ett långt arkiv av nästan-svar,
nästan-möten, nästan-förlåtelse,
nästan-den-där-kvällen
-när-vi-hade-kunnat
-säga-det-men-inte-behövde
-eftersom-frekvensen-fanns
så fortsätter staden, genom mellanrummen sina,
en buss kör utan passagerare
alla hållplatser buggar ur bortom förståelse
bussen har vänt om till när den passerar,
som om frånvaron måste inbäddas som funktion,
reklamskyltarna byter ansikte med varandra
tills ingen produkt längre vet
vilken kropp den lånat,
och i en portuppgång
står en äldre kvinna
med ett brinnande paraply
som inte förtärs, hon håller
det över sig mot regnet
och regnet faller uppåt
längs lågorna, tillbaka
in i molnen, tillbaka in
i kretsloppet, tillbaka
till den punkt där skydd
och fara ännu inte lärt
sig använda olika språk,
och i en het bastu
kläcker sammansvurna
ett framgångsriks sällskapsspel
där generationerna samlade
som för kalas kan berätta
om klippen de sett
och hur otroligt det var
du har väl sett det?
vissa fattar inte att de
lever helt frånskilda
och det är sällskapsspelets existensberättigande,
dockan går förbi henne utan att hälsa,
men paraplyet lutar sig efter den,
en liten bugning i brandens metalliska tyg,
och barnet förstår inte vad som har hänt
men känner hur kulramen i händerna blivit varmare,
pärlorna rör sig av sig själva nu,
i enhet som räkanr upp ränkar ned i enighet med väderlek,
svart pärla till vänster
när någon ljuger av rädsla,
vit pärla till höger
när någon låtsas att rädslan är system,
röd pärla när en institution vänder sig i sömnen
och råkar lägga sin tunga kropp över en ung människa
som fortfarande tror att korridoren har en utgång
i skolan bakom torget
har klassrummen fyllts
av saltvatten upp till bänkskivorna,
eleverna sitter kvar med knäna under ytan
och skriver på papper som inte blir våta,
läraren står vid tavlan och ritar en människa
som ett genomskuret hus, källare av drift, kök
av hunger, vind av efterkonstruktion, trapphus
av språk, men varje gång kritan når bröstet
börjar väggen läcka rök,
och ur röken träder
små djur fram, tydliga nog för att avfärdas,
tekniska mårdar med ögon av blått glas,
fåglar av sammanpressad statistik,
en hjort vars horn består av olästa villkor
de går mellan bänkarna
och nosar på barnens händer,
inte hotfullt, snarare vant,
som djur som länge levt
i samma hus
som familjen
men aldrig fått
något namn,
och en pojke
längst bak
öppnar sin mun
för att säga något
om elden, men i stället
kommer en liten låga ut
och sätter sig på hans penna,
lågan skriver snabbare än han kan tänka,
bokstäverna kryper fram som insekter över sidan,
bildning, våld, skratt, aptit, närvaro, människan,
och varje ord får ben
och går
ned i saltvattnet
där flickorna badar
där det genast börjar
simma mot dörren
utanför väntar dockan
av bråte och blad
med huvudet vänt
mot klassrummets fönster,
dess svarta pärlögon
speglar inte barnet
utan hela arten i miniatyr,
den där märkliga varelsen
som kan hålla en sten i handen
och se både vapen, verktyg, planet,
bok, grav, leksak, startpunkt, slutpunkt,
den där varelsen som gör eld
och sedan blir förvånad
över askan, som gör nät
och sedan kallar trasslet natur,
som gör skola och sedan undrar
varför korridoren luktar lydnad,
som gör framtid
och sedan skickar
sina barn dit utan karta
för barnet har sin egen karta, eller?
inte skissad, ritad, uppdragen utan buren,
ett mönster av frekvenser
under huden,
de gamla
digitala
samtalen
som lagt sig
som fosfor i lederna,
rösterna som fortsatt
efter mötena och före
mötena tills själva mötet
blev en öppen dörr
mellan två längre tunnlar,
och när barnet
går genom korridoren
lyser knäna svagt,
armbågarna lyser,
nacken lyser
där uppmärksamhetens förtvinade
muskel
ännu drar
som ett djur
i koppel,
inte död,
näppeligen fri,
men sålunda fortfarande
kapabel att rycka till, när?
när någon säger sanning
utan att sälja den
då öppnas golvet
i skolans mitt
och där nere
syns cybernetikens
bråddjup igen, inte längre
hav utan en roterande trappa
av mörka kretsar, varje steg gjort
av ett gammalt beslut
som påstått sig vara neutralt,
varje räcke polerat av händer
som sökt ledstång under förändringen,
och längst ned blinkar en liten fruktträdgård
i elektriskt mörker, träden växer upp och ned,
rötterna i luften, frukterna i jorden,
och maskarna som en gång grävde gångar
genom sinnesnärvaron ligger där mätta och
genomskinliga, fulla av berättelser de inte kan smälta

dockan går ned först

ingen följer den
med kroppen
men alla följer den
med en liten del av sin blick,
den del som ännu inte anställts av vanan,
och trappan svarar
med ett ljud
som liknar applåder
från ett tomt kontor,
pärmar öppnas
av sig själva
i väggarna,
dokument
fladdrar
som fåglar
utan flyktinstinkt,
och mellan sidorna
faller små torkade blommor
från en tid då någon ännu trodde
att en text kunde vara en handling
om den bara laddades hårt nog
med själens rörelse genom kroppen
där nere sitter en figur
vid ett bord
av komprimerad tid
och försöker äta en frukt
med kniv och gaffel,
men frukten blöder safttig statistik,
staplar, kurvor, underlag, sannolikhetsmoln,
och varje gång figuren skär i den
hörs ett barn skratta någon annanstans,
inte glatt, inte sorgset,
bara som ett bevis på att ljudet
fortfarande kan fly från spektogrammet,
att skrattet ännu har sidovägar, sprickor,
kroppsliga tunnlar som ingen modell lyckats
mura igen, figuren vid bordet har ingen mun,
bara en blank yta där munnen borde vara,
och på ytan syns alla publiker
som någonsin begärt att bli förstådda
innan de själva riskerat förståelse, alla händer
som vänt sig uppåt och sagt ge mig världen i hanterlig
storlek, ge mig eld utan brännskada, ge mig fördjupning
utan tid, ge mig människa utan ovisshet, ge mig sorg
i välgörande vinkelverkande belysning,
ge mig framtiden
som produktblad,
ge mig
en själ
som inte
luktar kropp
dockan lyfter - som vore den vingklädd
och gravitationsbeskuren - sin kvittomage
och tömmer den på bordet
ut faller säkert pengar de med, de rasslar ut, små ben,
fågelben?, musben?, ben från meningar
som levt för länge i livsltt,
och när de träffar
bordets yta börjar de
ordna sig till en stadskarta
där varje gata leder till samma
rum men från olik skam,
en gata
för begäret
att bli begriplig,
en gata för rädslan
att bli produkt, en gata
för den gamla ickeakademiska
envisheten, en gata för den som inte
har legitimation nog att tala men tryck nog
att inte tiga, en gata för skrattet, en gata för våldet,
en gata för den trötta elden som inte vill vara symbol längre
barnet har en termometer i munnen, står ovanför öppningen
och ser kartan breda ut sig i djupet
som om staden under staden
äntligen visade sitt skelett, och skelettet blottade sin form,
men inget i den kräver omedelbar tolkning,
benen ligger bara där och vitnar,
benranglet skriver vill du hänga?
ah svarar organen
svarar köttet
de hänger sig
runtomkring
omsluter varandra
i intrikata vävnader
och i deras tystnad
uppstår en märklig vila,
en vila som inte är fred
utan avlastad kamp,
för allt behöver inte
ropa sin användning,
vissa saker måste först
ligga på bordet och vara
ohanterliga nog att samla
rätt slags händer omkring sig

från fruktträdgården
kommer en doft av jord
som aldrig sett sol, och under
doften något annat, en antydan
av framtida papper, blyerts, kallt
kaffe, hud som levt för länge i samma
stol, en nacke som knakar
när den återvänder från abstraktionen,
och där, mycket långt nere, börjar ett nytt
klassrum växa fram mellan rötterna,
men bänkarna i rader som är cirklar
som inte sluter sig,
tavlan är en vattenspegel,
fönstret vetter in mot en strand
där en brinnande människa
går långsamt genom regnet
utan att förklaras av någon

hon brinner
på det sätt träkol
minns skogen, på
det sätt en kropp
minns sin uppoffring
utan att vilja bli helgon,
på det sätt en tanke
fortsätter genom intrång
och ändå inte kan återvända
till oskuld, lågorna slickar
hennes axlar men lämnar
ansiktet otydligt, skyddat
av värmen själv, och när
hon passerar vattenspegeln
sänker alla i klassrummet
blicken, inte för att hon är farlig
utan för att vissa "synligheter"
kräver mörker runt sig
för att inte bli plundrade
dockan står stilla nu
dess blad har börjat torka,
dess pinnar knäpper svagt,
pärlögonen mörknar
av all "syn" de burit,
och barnet förstår
att liv inte alltid är rörelse,
ibland är liv att ha dragit in
tillräckligt mycket värld i en form
för att formen ska börja väga emot,
en motvikt av bråte, växtlighet,
rester, felriktade ord,
kvävda skratt, små
tekniska djur, saltvatten,
klassrum, måne, flagga, eld,
hals, käft, strand, sten, allt
sammanbundet utan att bli helt
ovan jord "fortsätter" staden
att "fungera", vilket är
dess mest skrämmande drag,
bussarna avgår, skyltarna blinkar,
mötena bokas, någon skrattar åt något
som verkligen är roligt,
någon trycker sin panna
mot ett kallt fönster
och känner en gammal längtan
efter att få tänka utan sällskap
av något som hela tiden vill hjälpa
till, och i den längtan öppnas en smal
gång, inte bakåt, aldrig bakåt, utan snett
genom nuet, en passage där tanken får gå
med sotiga händer och leriga skor, där inget
rent återstår och därför inget behöver låtsas
vara
rent
barnet
lägger kulramen
på marken vid öppningen
pärlorna lossnar en efter en,
rullar ut över golvet, nedför
trappan, genom kartans bengator,
in i fruktträdgårdens mörka jord,
och där de försvinner
börjar små plantor
bryta fram med
svarta blad
och genom
-"skinliga" stjälkar,
varje planta bär en
ofärdig frukt, varje
frukt innehåller ett rum,
varje rum innehåller två
människor som inte setts på länge
men fortsätter där rösten lämnade dem,
inte lyckliga, inte räddade,
bara mindre tvingade
att börja om
från noll
och långt ovanför,
på månen, rycker flaggan
till igen i den amerkanska vinden,
tyget slits långsamt upp längs sömmen,
odramatiskt,nederlagslöst,
som ett sår som äntligen väljer riktning,
och ur revan faller inget emblem,
ingen nation, ingen ren bild
av mänsklig storhet,
bara aska,
frön,
små
ben,
en
sprucken
skärva glas,
en torkad frukt,
ett barnskratt,
en våt skoljacka,
en sten som ännu inte kastats,
och allt faller ned
mot jorden
så långsamt
att världen
hinner
byta
hållning
innan det landar






*