jag vaknar inte
i kroppen utan i
efterklangen
av en kropp,
någonstans mellan
den våta skoljackan
som ännu droppar månstoft
över hallgolvet
och den lilla dockan
av bråte
som efter
sitt första felsteg
har börjat kasta
skugga åt fel håll,
och i den skuggan
syns inte en människa
utan ett helt färdsätt,
ett långsamt sätt att röra sig
genom världen efter att varje väg
först passerat genom ett avlägset blått
kammarljus, där händer, röster, förseningar,
ursäkter och uteblivna möten mals till en sorts mjöl
som sedan strös över frukosten,
över sängen,
över bordsskivan,
över den ömtåliga
sekunden
innan en
tanke väljer
form, och när
någon säger morgon
skakar fönstret till
som om ordet
redan har använts
för många gånger
i rum där ingen
riktigt varit där,
bara fortsatt vara
nåbar, fortsatt ligga
som ett svagt brus
under den egna
andningen,
fortsatt
utgöra
en väderlek
mer än ett sällskap,
och på gården står träden
med sina grenar uppkopplade
mot det osynliga regnet,
varje blad en liten mottagare,
varje droppe en avbruten mening
som återvänder förklädd till natur,
medan elden från föregående natt
ligger hoprullad under spisen
och låtsas vara vardag,
låtsas att den bara väntar på kaffe,
låtsas att dess gamla arketypiska rygg
inte längre kan knaka upp genom golvet
och kräva att någon minns
vad värme kostar
när den inte längre
imponerar
jag bär dockan
i famnen utan att äga den,
såsom man bär ett sovande djur
som inte bett om räddning
men ändå måste flyttas undan
från vägen, och dess kvittomage
rasslar mot revbenen
som en ask full av små
domar, små tillstånd,
små köpbevis från liv
där närvaro blivit utskriven
i remsor och placerad i fickor
tills tvätten gick och allt upplöstes
i en grå hinna av nästan-ansvar,
medan staden öppnar sig omkring oss
med den där särskilda morgonljusgrymheten
som får fasader att se redovisningspliktiga ut,
balkonger som väntande frågor,
trottoarer som långa utskrifter
ur en maskin ingen längre vågar stänga av,
och långt borta rör sig bussen utan passagerare igen,
denna gång långsammare, som om den dragits
av hästar under asfalten, hästar med kablar
i manarna och svarta papperslappar i munnarna,
och varje hållplats vi passerar har någon
skrivit över med salt, inte ord, inte symboler,
bara salt,
"detta enkla ämne"
som vet mer om kroppens förlust
än alla stora begrepp vet om människan,
och när vinden tar i
börjar skylten
vid torget
gnissla
ett ljud
som liknar
ett barn som
försöker låta
vuxet utan att lyckas
jag ser skolan sjunka en
centimeter djupare i sin egen
mark, inte med buller utan med
en sorts byråkratisk artighet, som en
byggnad som fyller i rätt blankett för att
få försvinna, och i klassrummen fortsätter
saltvattnet stiga kring bänkarna medan elever
skriver med torra händer på papper som vägrar
bli våta, och varje bokstav de sätter ned får en liten
fena, flämtar till och simmar iväg mot korridoren, där
rektorns skor står ensamma utanför expeditionen och fylls
med små fiskar av uppmärksamhet, silverryggade, blinda, känsliga
för vibrationer, och läraren vid tavlan har nu ritat människan som en
öppen ugn, inte ett hus, en ugn med lungor av tegeldamm och ett hjärta
där veden staplats
i prydliga rader, medan
röken inte stiger utan går tillbaka
in i kritan, tillbaka in i handen, tillbaka
in i den vita linjen som delar tavlan från
väggen, och alla förstår utan att någon behöver
säga det att gränsen inte är en regel utan ett material,
en hårdhet som bestämmer vilken hetta som får nå fram,
vilken hetta som måste cirkulera under ytan tills den hittar en
spricka
jag lägger
dockan på första
bänken och den blir
genast elev, inte genom
ålder utan genom utsatt
riktning, genom att befinna
sig framför något som påstår sig veta
vart kunskapen ska gå, och dess pinnrätade
kropp lutar sig över pappret
där inga ord finns,
bara två svarta pärlor
som rullat loss ur ögonhålorna
och ligger där som små brunnar,
och ur dem stiger en bild av stranden,
månen, den trasiga flaggan, barnet, den
brinnande kvinnan, allt i samma djupa skål
av mörkt vatten, medan klassens barn ser på
med den där sortens blick som ännu inte hunnit
bli publik, inte bedömning, inte krav på hanterlighet,
bara rå mottaglighet,
en öppen hud över ögat,
i denna typ av blick börjar
lärarens kritfigur förändras, ugnen
får ben, benen blir trappor,
trapporna blir långa
smala halsar
som leder
ned till en
stad under
skolan där alla
vuxnas försök att
tala begripligt ligger
staplade som möbler
i ett magasin, stolar
utan sitsar, bord
utan ben, skåp
med lås men
inget innehåll,
som om förståelsen
en gång kommit hit
för att förvaras
och sedan
aldrig
hämtats
ut jag går
ned genom halsarna
medan klassrummet
ovanför fortsätter låtsas
att det är ett klassrum,
och i den underjordiska
staden luktar det av fuktig
kartong, varm metall
och gamla argument
som blivit mjuka i kanterna,
och gatorna är inte byggda för
människor utan för förklaringar,
smala där de borde bära kropp,
breda där inget levande behöver
passera, med skyltfönster där ord
ligger utställda på sammet,
bildning, samhälle, individ,
framtid, teknik, frihet,
alla prissatta med små vita lappar
men utan valuta, eftersom ingen längre
vet om betalningen sker i tid, själ, uppmärksamhet,
lydnad, hunger eller de där små återkommande
nederlagen som inte registreras som våld
eftersom de inte lämnar rätt sorts märke,
och längst in på ett torg står en fontän
av avstängda mikrofoner, vattnet strömmar
ur deras döda huvuden
i tunna strålar
och fångar ljuset
från lampor som hänger som övermogna frukter,
omkring fontänen går människor med speglar
framför ansiktet, instruerade av luften att först
se sig själva och reflektera över detta faktum
innan de vågar möta någon annans blick

jag hör någon skratta bakom en stapel tomma stolar,
skrattet är varken glädje eller hån
ett av de få ljud som fortfarande kan ta sig förbi vakterna
vid begreppens tull, ett skrovligt, levande ljud,
nästan olämpligt i detta välordnade mörker,
och när stolarna faller isär
syns ett litet rum
där två personer
sitter mitt emot
varandra med ett
år, två år, kanske mer,
hopvikt mellan sig som
en våt filt, de talar inte
mycket, eftersom alla
meningar redan färdats
före dem genom kablar,
ljus, väntan och nattsänkta
rutor, men händerna på bordet
har inte vant sig, de är fortfarande
nyanlända till träet, fortfarande
blyga inför tyngden i ett glas,
inför skedens lilla klang,
inför den krumma värmen
från en kopp som inte kan
skickas vidare utan måste hållas,
och runt dem sitter
de osagda sakerna
som fåglar på ryggstöden,
stilla, vaksamma, burbefriad,

för även tystnad måste ibland få sitta nära
utan att genast jagas ut på öppet fält

jag stannar i dörröppningen

och ser hur rummet långsamt vrider sig

till en vagn, bord blir golv, väggar blir fönster,

två människorna svävar som strålar
när landskapet passerar dem
med den där märkliga värdigheten
som bara förortsindustri,
regnvåta ängar
och långt utdragna
elledningar har
när de inte behöver
symbolisera något,
och varje stolpe
utanför blinkar
fram ett minne
av ett annat samtal,
som friktion i glaset,
en tunn repa
där dåtidens finger dragit naglars kontursåg,
och någon av dem säger nästan något
om hur annorlunda det blivit,
men ordet fastnar i vagnens
metalliska hals
och kommer ut
som imma, och i imman
skriver sig en liten karta
över ansiktet mitt emot,
inte tillräckligt detaljerad
för att äga, tillräckligt för att
inte gå vilse, medan tågets hjul
mal under dem som om rälsen var
ett långt alfabet där varje bokstav kostade
kroppslig närvaro att uttala
jag tänker inte, för tanken har
för många främmande händer i sin rock,
men något mindre storslaget
än tänkande fortsätter ändå arbeta,
en djupare mekanisk fågel i bröstet
som flyttar pinnar från en hög till en annan,
kvistar av erfarenhet,
sotiga fjädrar, glasskärvor,
små namnlappar från personer
som aldrig blev figurer
men ändå lämnade
form efter sig, och?
genom vagnens golv
syns plötsligt
havsbottnen igen,
cybernetikens svarta trappa,
fruktträden med rötterna i luften,
maskarna som blivit genomskinliga
av alla berättelser de ätit, och där nere
går dockan ensam över en bro av skolbänkar,
endera bänk rymmer ristningar från någon som
suttit för länge i framtidens väntrum, namn, hjärtan,
obscena små tecken, årtal, förkortningar,
all denna lågmälda
bevisföring som
institutioner alltid
vill måla över eftersom
den visar att kroppar
aldrig helt accepterar
att vara genomfartsleder
för planer
bron följer utan att lämna vagnen,
eftersom rummen inte längre skuggartat
kräver konsekvent geografi, bara konsekvent
tryck, och under bron hänger underhållningen
som färgade lampor i fisknät, blinkande, mjuksken,
nästan öm i sin skamlösa vilja
att få någon att stanna kvar
utan att behöva bli djupare,
men bakom lamporna
finns bildningens gamla
mörka bjälkar, skeva av fukt
men ännu bärande, och där sitter
skrattet igen,
inte ägt av någon,
inte produkt, utan
som ett varmt djur
med många lungor,
ett djur som låter två
främlingar känna samma golv
under sig för en sekund,
och intill det står våldet,
helt stilla,
varken monströst
eller högtidligt, bara
en gammal aptit i arbetskläder,
med lunchlåda, med naglarna fulla
av jord, med blicken riktad mot allt
som är svagt nog att kunna kallas
nödvändigt att forma,
och mellan skrattet
och våldet
växer en smal
vit växt
upp ur
plankorna,
en växt som
inte blommar men
håller isär dem utan predikan

jag kliver in i växtens skugga
och skuggan blir en verkstad
där elden hänger i kedjor från taket,
inte som låga utan som verktyg,
hammare av hetta, tänger av glöd,
filar av rök, och vid arbetsbänkarna
står människor som inte har ansikten
bara temperaturer,
några kalla som arkiv,
några ljumma som eftermiddagsrum,
några brännande och därför försiktiga,
och alla arbetar med samma material,
en mjuk mörk massa som sägs vara människa
men inte liknar någon förrän den får motstånd,
pressas mot järn,
doppas i vatten,
kyls av ett nej,
värms av ett ja
som inte slänger sig över den,
och när massan börjar ta form
ser den inte ut som individ,
inte kollektiv,
inte ens kropp,
utan som en passage
med egen puls,
en tunnel vars väggar
bär spår av händer
från båda håll,
de som försökt
komma in och de som
försökt ta sig ut

vid verkstadens bortre dörr
den brinnande kvinnan
fortfarande med ansiktet skyddat
av värmens otydliga slöja
omkring henne faller regnet
uppåt i långa pärlband
som om himlen
ångrat sin tyngd
och ingen går fram
och tillbaka ingen ropar
ingen använder hennes eld
för att tända sina egna banala lyktor
för det finns en sorts "syn"
som måste få förbli
delvis mörk
för att inte bli byte,
en sorts närhet som
bara kan hedras genom
att inte fylla den med fingrar,
och när hon lyfter handen
drar alla kedjor i taket
efter andan, hela
verkstaden
blir ett
lungslag,
och i detta
lungslag spricker
den mjuka massan
på bänkarna och
släpper ut små städer,
fulla av övergivna postkontor,
sovande hundar, sönderregnade
fotbollsplaner, korridorer med gamla
affischer om framtidstro, och på varje
plats står någon
med ett glas vatten
och väntar på att få ge
det till rätt mun
utan att först
behöva
skriva
en teori
om törst
jag tar emot
ett sådant glas
och vattnet är
fullt av små svarta
frön, när det vidrör
läpparna hörs månen
knaka långt ovanför,
flaggans söm fortsätter
att ge efter, långsamt,
nästan vänligt,
och ur revan
faller nu hela alfabet av sot,
bokstäver som landar
i verkstadens regn
och genast börjar
gro till låga
buskar
med vita
stammar,
och varje
buske
bär
en enda
frukt som
ser ut som
ett öga men
smakar järn,
och de ansiktslösa
människorna plockar
frukterna utan hunger,
placerar dem i skålar av lera,
bär dem ut genom splitternya dörrar
och där dörrarna öppnas
syns den ekonomiska ön igen,
men förändrad, mindre som marknad,
mer som ett efterblivet skeppsvrak,
dess master av kvittopapper,
dess segel av utslitna cv:n,
dess köl full av barnteckningar
som ingen hann hänga upp,
och i fören sitter dockan med ryggen
mot vinden, tyngre nu, mindre nästan-levande,
mer nödvändig, jag går ombord, och däcket sviktar
under den lokala myllans alla ofärdiga försök,
små odlingar i konservburkar,
regnvatten i trasiga hjälmar,
frön i tangentbord
där bokstäverna lossnat,
en potatis
som vuxit
genom ett hål
i en arbetsbeskrivning,
och över allt detta
drar den globala
väderleken fram
med stora instrument,
barometrar av kredit,
molnradar av opinion,
handelsvindar som luktar
bränt socker och kallt hav,
men nere vid relingen sitter
en grupp människor och lagar nät
med händer som inte längre skäms
för att vara långsamma, de knyter
maska efter maska
utan att se upp,
nätet ska sila röster,
namn, misslyckade försök
att säga för mycket,
små färder till rum
där samtalet äntligen
fick bli kropp
och sedan försvann
igen men lämnade
en värme i stolen
ett förråd fullt av gamla
publikansikten, ansiktsformer
som texter en gång
trott sig behöva bära
fram för att bli mottagna,
den tålmodiga läsaren
med pannan öppen
som en veranda,
den otåliga med
klocka i munnen,
den misstänksamma
med glasögon av skört
papper, den hungriga
som vill ha eld men inte
aska, den akademiska
med fickorna fulla av
härkomst, den underhållna
som skrattar innan något
hunnit bli roligt, och alla
dessa ansikten hänger?, ah
på krokar
som masker
i ett salt
skum
av
för
-väntan,
vinden från
luckan får dem
att slå mot varandra

och då uppstår

ett mjukt skallrande,

nästan musik,

nästan bön,

nästan frågan om vem
som ska förstå vem först,

och mitt i förrådet en tom krok där inget ansikte hänger,

bara en etikett skriven med barnhand,

hon som ännu inte vet att hon kräver något

jag tar inte ned någon mask,

men jag medger, att den tomma kroken

följer med blicken när skeppet kränger,

och plötsligt väller förrådet

ut i en sal

där de döda

metaforerna

ligger på sjukhussängar,

uppkopplade mot dropp

av konkret materia,

en sol får tegelstoft,

en själ får benmjöl,

en framtid får motorolja,

en kropp får päron,

en gräns får glas,

och långsamt börjar de öppna ögonen igen,

förändrade av sin egen vård,

mindre vackra, mer besvärliga,

med ärr som gör att de inte längre kan hyras ut

till vad som helst, och mellan sängarna

går en sjuksköterska av regn

med ett schema av mossa i handen,

hon böjer sig över varje bild och lyssnar

hör efter

om den bär konflikt,

om den förskjuter rummet,

om den gör abstraktionen fysisk

nog att kunna snubbla över,

och de bilder som bara glänser

får hon täcka med en mörk filt

tills de antingen dör eller börjar arbeta

jag väntar vid sängen där elden ligger som en trött gammal hund, revbenen synliga under pälsen av glöd, nosen torr, ögonen klara men utan scenisk lust, och när den andas ut luktar rummet av barndomskök, järnspis, campingplats, serverhall, skog efter blixt, bränd plast, varm handflata mot kall kind, all värme som varit skydd och hot i samma rörelse, och hunden lägger huvudet i knät på dockan som nu sitter bredvid sängen med sina pinnar utsträckta som fingrar, och för första gången verkar dockan inte vara byggd av bråte utan av vård, en vård så grov att den inte liknar ömhet förrän efteråt, när barkens kant redan repat huden men ändå höll något på plats, och långt nere i skeppets buk slår uppmärksamhetens muskel ett enda långsamt slag som får alla lampor att blinka

jag följer slaget genom korridoren och korridoren blir en strupe, den existentiella halsen igen, men handen som håller den är inte längre osynlig, den består av tusentals små vänliga gester, rekommendationer, påminnelser, personliga inställningar, öppna flikar, försäkrande fraser, mikrobelöningar, allt det mjuka som kan samlas till ett grepp utan att någonsin behöva se ut som våld, och strupens väggar är täckta av små speglar där varje spegel visar ett liv som nästan orkat fortsätta längre in i sin egen tanke men avbröts av något som inte var viktigt nog att hata, bara tillräckligt nära för att bryta linjen, och i slutet av strupen finns en dörr av tyst kött, inte låst, bara varm, och bakom den hörs ett hjärta arbeta i otakt med alla kalendrar

jag öppnar dörren och rummet innanför är barndomens bibliotek, men böckerna har växt rötter genom hyllorna och ned i golvet, och på varje rygg står inte titlar utan väder, dimma över järnväg, torr sommar i en farfars hand, snö på en parkeringsplats utanför en vårdcentral, blåst mot cykelställ, morgonregn över ett språk som ännu inte vet vad det ska bära, och vid ett bord sitter barnet från skolan med kulramens träbåge utan pärlor framför sig, hon har blivit äldre men inte vuxen, eller vuxen men inte färdig med sin förmåga att se föremål innan de blir uppgifter, och när hon rör vid den tomma bågen börjar alla förlorade pärlor svara från sina planterade platser under världen, ett svagt muller av frön, ögon, små planeter, statistik, skratt, våld, tystnad, så många punkter av mörkt liv att luften blir prickig av väntan

jag sätter mig mitt emot henne och bordet mellan oss blir samma bord som i vagnen, samma bord som i underjorden, samma bord som i alla rum där närhet måste korsa en teknisk dimma innan den får lägga sin hand på träet, och hon skjuter kulramens tomma båge mot mig utan anklagelse, som om räkningen inte längre behöver pärlor utan öppningar, och genom varje tom båge ser vi olika versioner av staden, en där barnen går hem torra från en skola utan saltvatten men med tyngre hjärtan, en där dockan säljs som souvenir i en butik på den ekonomiska ön, en där elden dör av att bli förstådd för snabbt, en där den brinnande kvinnan blir affisch och förlorar sitt mörker, en där alla masker i förrådet hittar rätt ansikten och ingen längre behöver tala utan att först bli förväntad, och den sista versionen är bara grå dimma men dimman andas

jag väljer inte, eftersom valet redan blivit en av de dyraste möblerna i samtiden, alltid polerad, alltid placerad i mitten av rummet som om allt hängde på den ensamma handens heroiska pekning, och i stället låter barnet kulramens tomma båge ligga kvar mellan oss tills träet börjar dra åt sig fukten från våra händer, tills bordet får årsringar som en gammal stubbe, tills bibliotekets golv spricker och en rot stiger upp rakt genom mitten, långsam, mörk, beslutsam, bärande inte blad utan små dörrar, och bakom varje dörr står någon som en gång behövde säga sig själv begripligt men saknade rätt publik, rätt institution, rätt mått av oförskämdhet, rätt dos skyddande avstånd, och nu står de där med munnar fulla av jord, inte för att tala, utan för att låta jorden bevisa att de funnits

jag böjer mig över roten och känner lukten av alla gamla utkast som aldrig blev offentliga men ändå fortsatte "utöva tryck", som frön i en ficka efter att byxorna bytt ägare, och ur en av dörrarna kommer en liten procession av föremål, en sprucken skärm som inte visar himmel utan insidan av en hand, en flaggbit utan nation, en blöt skolbok där fiskarna ännu simmar mellan raderna, en frukt som blöder diagram men skrattar i kärnhuset, en sten slipad platt av hundra års handled, en mugg med kallt kaffe där en hel verkstad speglas, och sist dockans gamla kvittomage, tom nu, lätt som en fågelbur utan fågel, men när barnet lyfter den till örat hörs inte tomhet utan vind genom ett nät som någon lagar långt ute på skeppets däck

jag känner då hur rummet byter temperatur, inte dramatiskt, bara med den sortens lilla sänkning som kommer när ett samtal närmar sig något sant och kroppen därför blir vaksammare, och bibliotekets böcker drar in sina rötter en aning, som djur som inte vill störa, medan barnet öppnar en av dem på måfå och sidorna visar inga ord utan händer, händer som diskar, skriver, drar igen dragkedjor, håller telefoner för länge, släpper telefoner för sent, lyfter barn, för bort glas från bordskanter, täcker ansikten, bygger dockor, knyter nät, tar emot eld, pekar mot tavlor, trycker på knappar, river ned flaggor, vänder blad, och alla händer är olika men slitaget liknar varandra, denna tysta topografi av att ha försökt leva under tryck utan att varje gång kalla trycket historia

jag låter boken ligga öppen och händerna börjar klättra ut ur sidorna, inte skräckens händer utan arbetets, vårdens, nervositetens, begärets försiktiga verktyg, och de samlas kring dockan, inte för att reparera den utan för att ge den tyngre leder, knän av lera, handleder av tyg, en nacke gjord av sammanpressad väntan, och när den reser sig den här gången låter felsteget inte längre som första rörelse utan som en gammal vana som äntligen blivit synlig, en sned rytm genom golvet, en haltande takt som smittar bibliotekets bord, skolan, verkstaden, vagnen, skeppet, månen, tills hela källfältet börjar gå ojämnt, och ojämnheten är inte brist utan ett skydd mot den släta käften, en rörelse som gör kroppen svårare att svälja, jag går bakom dockan genom bibliotekets bakdörr och kommer ut i ett rum som liknar en stad men saknar centrum, bara trösklar, gångar, små gårdar där föremål står i grupper som om de väntar på rättegång, en stol med tre ben och ovanligt rak rygg, en cykel utan kedja men med ringklocka som fungerar, ett badkar fullt av torra löv, en hissdörr utan hiss, en gardin som rör sig i ett fönsterlöst hörn, och över gårdarna hänger långa tvättlinor med meningar uppspända på tork, men inga meningar är hela, bara början eller slut, sedan dess, såsom numera, rent fysiskt, vi hörs i morgon, men ses inte på ett år, människan hon, elden är, dit ska, här ska, och vinden slår dem mot varandra tills de tappar sina befallningar och blir tyg, blir lukt, blir den slitna bomull i vilken en erfarenhet kan svepas utan att förvandlas till slogan

jag rör vid en av meningarna och tyget fastnar vid fingrarna med samma envishet som ett gammalt plåster, under det finns hud som inte riktigt vet om den är läkt eller bara täckt, och när tyget lossnar följer ett helt rum med, ett rum från den kontemporära horisontens bortre kant, där teknopoiesis inte står som ord utan som väggmaterial, glansigt, svagt pulserande, byggt av uppfinningar som gått så nära vardagen att de slutat märkas, och i rummet sitter människor vid fönster som visar andra fönster, de talar med röster som bär flera tidpunkter samtidigt, före mötet, under mötet, efter mötet, aldrig helt där, aldrig helt borta, och på golvet står skålar med sand från olika år, varje skål märkt med ett avstånd i stället för ett datum, ett år, två år, fyra år, tillräckligt med tid för att förstå sig själv när förståelsen inte längre hjälper, jag häller sanden från den skål som väger mest i fickan och fickan blir en strand, liten först, sedan större, tills hela rummet står ankeldjupt i sin egen fördröjda kust, och ur sanden sticker föremål upp som överlevare efter ett tyst skeppsbrott, en barndomssked, en trasig router, ett fotografi utan ansikten, en skolnyckel, ett utskrivet mejl där bläcket runnit men tonen fortfarande är artig, en bit kol, en pärla, en kvist, ett skal från en frukt som ingen längre minns smaken av, och dockan plockar upp kolet, håller det mot sitt bröst, och genom dess pinnar går en svart värme, inte eld, inte tecken, bara det återstående beviset på att något en gång brann tillräckligt länge för att kunna ritas med

jag skriver inte med kolet, men väggen bakom oss börjar mörkna där det passerar nära, och i mörkret framträder en karta utan namn, bara tryckskillnader, ljusare där någon blivit sedd utan att användas, mörkare där någon blivit förstådd för snabbt, nästan svart där omsorg imiterats av nyttans hand, grå där rädsla fått kalla sig ordning, och längs kartans kant rinner ett tunt rött streck som visar var en människa behöver gräns för att inte behöva försvinna, och strecket fortsätter ut genom väggen, över gården, upp längs tvättlinorna, genom skolans saltvatten, in i verkstadens regn, över skeppets däck, förbi bussen utan passagerare, ända upp till månen där flaggans sår äntligen öppnar sig helt och visar att tyget aldrig var himmel, bara en duk spänd över en äldre mörkare fråga, jag står i frågan utan att svara, och det är första gången marken inte sjunker, snarare hårdnar den under fötterna med en mild men oavvislig densitet, som frusen jord i slutet av vintern, och runt omkring samlas figurerna utan procession, barnet med den tomma kulramen, kvinnan med branden kring sina otydliga axlar, läraren med krita i håret, människorna från nätlagningen, de ansiktslösa temperaturerna, skrattet som djur, våldet i arbetskläder, elden som gammal hund, alla närvarande men inte förenade, och just därför möjliga att hålla i samma rum, inte som harmoni utan som en svår karta över vad som måste fortsätta skiljas åt för att något alls ska kunna mötas, och ovanför dem hänger de färglösa frukterna från roten, tunga av rum, varje rum en annan chans att inte börja om från noll

jag märker att dockan nu kastar två skuggor, en framåt och en bakåt, den främre skuggan går mot en stad där allt blir snabbare tills även sorgen får köbildning, den bakre skuggan går mot en strand där inget ännu kräver namn, och mellan dem står den lilla kroppen av pinnar och blad och vägrar välja tidsriktning, inte av trots utan för att passage alltid har två öppningar och ett mörker emellan, och när vinden blåser genom dess kvittomage hörs inte längre rassel utan ett lågt brummande som från en transformator i regn, en teknisk sång utan ord, och alla i rummet sänker huvudet, inte i underkastelse, utan för att ljudet rör vid den punkt där deras egna liv blivit omvandlade utan samtycke och ändå fortsatt bära värme, egna namn, egna små bränder under vardagens plåt, jag går fram till barnet och ser att hennes händer är fulla av svarta plantor från pärlornas jord, tunna stjälkar som vrider sig kring fingrarna utan att binda, och på varje blad finns en mikroskopisk scen, två människor vid ett bord, en elev under saltvatten, en kvinna i uppåtriktat regn, en buss som stämplar frånvaro, ett skepp som odlar potatis i tangentbord, ett klassrum mellan rötter, en hund av eld, en hals av speglar, en sten som ännu inte kastats, och när hon blåser på bladen lossnar scenerna och driver ut i luften som frön, inte för att gro överallt utan för att söka rätt jord, jord där abstraktion redan gjort ont, jord där någon tröttnat på att bli begriplig på fel sätt, jord där uppmärksamhetens muskel ännu rycker när den hör ett ord som inte vill sälja sig, jag följer ett av fröna när det landar i den spruckna telefonen på trottoaren, och skärmen tänds inte, den djupnar, blir en brunn med himmel i botten, och ur brunnen kommer alla nästan-svar tillbaka, men de kommer inte som text, inte som röst, utan som små föremål, en knapp från en jacka, en biljett, ett hårstrå, ett fruset hallon, en myntlös plånbok, ett glas med läppspår, en oskickad hälsning som blivit till en skalbagge av blått ljus, och skalbaggen kryper upp på dockans axel där den fäller ut sina hårda vingar och visar en undersida av rent mörker, ett mörker som inte hotar utan skyddar, och i detta mörker kan ansiktena runt oss sluta vara tillgängliga för en stund, sluta vara yta, sluta erbjuda sig som material åt något hungrigt, jag ser hungern stanna vid gränsen, inte besegrad, bara bromsad av att den äntligen mött något som inte förklarar sin avvisning, och det är då den ekonomiska käften öppnar sig i marken, större än förr men tystare, kantad av blankt porslin, med tänder som ser ut som vänliga lösningar, och ur dess djup stiger en doft av nyputsade kontor, utbildningsreformer, optimerad fritid, värdegrundsmöten, flexibel ensamhet, och alla de mjuka käkar som tuggar långsamt för att ingen ska kalla dem brutala, men dockan haltar fram till öppningen och spottar ned en enda svart pärla, och pärlan faller så länge att käften måste hålla sig öppen längre än den planerat, och under denna ofrivilliga gapning syns dess insida för första gången, full av osmält närvaro, hela dagar, hela ansikten, hela barns eftermiddagar, långsamma brev, ofärdiga böcker, skratt som fastnat mellan tänderna

jag hör då ett av de osmältas skratt stiga upp, och det är inte befriande men konkret, ett ljud med knän, armbågar, skrapsår, något som ramlar ut ur käftens ordning och landar på trottoaren, reser sig, haltar bort mot torget, och efter det följer fler små kroppar av förlorad tid, de springer inte, de går, eftersom återtagen närvaro inte får bli ytterligare en acceleration, och staden blir långsammare där de passerar, trafikljusen blinkar i hjärtslag i stället för intervaller, hissar stannar mellan våningar och låter folk lyssna på vajrarna, kassaköer blir till smala kapell där någon märker hur trött personen framför är, och bussen utan passagerare öppnar till slut sina dörrar för alla frånvarons registrerade skuggor, som kliver på med blöta skor och sätter sig utspridda som en kör utan sång, jag går ombord sist och sätter dockan i sätet bredvid, inte som barn, inte som börda, utan som den form som rest genom för många rum för att längre kunna bäras i famn, och utanför fönstret glider skolan, verkstaden, biblioteket, ön, månen, stranden och den underjordiska staden samman i ett landskap som inte är syntes utan sediment, lager på lager av tryck, varje lager fortfarande ojämnt, fortfarande kantigt, fortfarande motvilligt inför den slutliga meningen, och när bussen rullar över bron av skolbänkar ser vi eleverna nedanför i saltvattnet öppna sina papper och släppa ut de sista fenförsedda orden, som simmar upp mot oss och fäster sig på rutan, inte läsbara, men levande nog att kasta skugga, och i skuggan syns människan inte som sådan utan som denna ofullbordade vandring mellan eld och vatten, käft och skratt, maskin och hand, docka och barn, jag håller blicken på skuggorna tills de tunnas ut i gryningen, och där, i den tidiga ljusstrimman, är inget löst men något har ändrat motstånd, som när en hård knut inte öppnas men visar var repet faktiskt löper, och det räcker för att nästa hand inte ska dra åt fel håll lika blint, och bussen stannar vid en hållplats utan namn där alla måste kliva av ensamma, fast ensamheten nu har blivit mindre absolut, mer som ett mellanrum med bruksspår, ett rum där någon lämnat en kopp, en stol, en mörk filt över den bild som ännu inte arbetar, ett glas vatten åt den som kommer brinnande, och på marken ligger den platta stenen igen, kall, len, redo att kastas över hundra års vatten, men ingen kastar den genast, stenen får först ligga i handflatan och väga, få värme, få tvekan, få den långsamma rätt som uppstår när handling inte längre behöver maskera sig som hastighet

jag stiger av med tomma händer, eftersom dockan sitter kvar och bussen fortsätter utan synliga passagerare, men genom bakrutan ser jag den lyfta sitt huvud av torkad lera mot den spruckna månen, mot flaggans sönderfallande duk, mot regnet som ännu inte bestämt sig för riktning, och från dess bröst faller ett sista blad, inte grönt utan genomskinligt, med alla tidigare rum ådrade i sig som ett nervsystem, och bladet landar på gatan framför mig, där det inte blir symbol, inte minne, inte uppdrag, utan bara en tunn kropp som darrar i morgonens kalla drag, och när någon längre bort öppnar en dörr, när en kopp ställs på ett bord, när en telefon vibrerar utan att lyftas, när ett barn ropar från ett klassrum som ännu inte fyllts med vatten, rör sig bladet en millimeter över asfalten

och världen, mycket långsamt, följer efter