Hur kan man som mamma bara strunta i sitt mycket allvarligt traumatiserade barn och tro att det kommer att ordna sig av sig själv med tiden? Hur är man funtad och i vilket tillstånd är man om man väljer den strategin? Barnet som inte har en aning om vad som är rätt och fel utan lyssnar på mammas signaler som säger att nu är det lugnt och allting kommer att bli så bra. Pappa som tog livet av sig för en månad sen natten mot barnets elfte födelsedag. Nu ska vi blicka framåt mot en välsignad och fantastisk framtid signalerar mamma. Flytt snett över gatan till ett mindre radhus. Ett skrikande kaos och tumult inom barnet. Mamma är så glad, snäll, kreativ och förtroendeingivande. Vem ska barnet ty sig till om inte henne? Vad vet barnet överhuvudtaget om sånt som sorgeprocess och krishantering? Den ursinniga brinnande sorgen. Ångesten som en skoningslös tsunami genom kroppen. Tänk positivt, optimistiskt och var stark, glad, och tacksam signalerar mamma. Barnet som går på knäna psykiskt och själsligt men det är ingen som lägger märke till det i den här familjen i början av juni 1976. Barnet som väljer det enda alternativet som återstår, förtränger och bara helt enkelt stänger av kaoset, de outhärdliga känslorna, förnekar och lägger locket på, och visar sin glada och nöjda sida. Att barnet totalkrisar är det ingen som är medveten om. Livet som måste gå vidare och är tvungna att göra det bästa av situationen. Det ordnar sig. En blivande styvpappa som på eget bevåg bara flyttar in i början av juli och som mobbar barnet med svart pedagogik. Mamma är likgiltig och handlingsförlamad. Barnet som inte är sig lik, stänger ned sig själv. Anpassar sig och försöker verka harmoniskt. Försöker övertyga sig själv och omgivningen att allt bara är OK. Barnet som en morgon cyklar till sjukhusets gamla del där det föddes en gång, sitter där och tittar bedjande på läkare, personal och tänker upprepande att det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Mamma och styvpappa är så kära och glada.
Barnet är posttraumatiserat så att det sjunger om det och har ett inner- och ytterjag som inte alls går ihop. Minnena av tiden innan pappas död är utraderade. Den härliga lågstadietiden existerar inte. Väldiga problem med studierna från och med åttan. Det är ingen som ser och hör att barnet är psykiskt sjukt. Den brännande ensamheten inombords. Hur allt eskalerar och kapsejsar från det att barnet är 18 år gammalt: en allt kraftigare gränspsykos, och dessutom bipolär sjukdom året efter när mamma har förlorat både tålamod och förstånd när hon sätter barnet isolerat i en etta i ett avskyvärt miljonprogramområde. Barnets psykiska sjukdom som förvärras. Den första bipolära supermanin som bryter ut två veckor efter mordet på Olof Palme. En diksamling som skrivs och ges ut mitt under det totala vansinnet. En allt värre mani och gränspsykos under sommaren och det totalsurrealistiska psykotiska sammanbrottet i början av september: En konstant helvetestortyr under ett år som kändes som fem. Barnet som går omkring och är absolut ingen och ingenting. Skräck och fasa. Storasyster som säger: Du skrämmer människor. Ångestens svarta kaos.